yeenie

Tack Johanna för fin kommentar till mitt förra inlägg, blev glad! Jag hoppas också att vi kan hålla kontakten och liksom "följa" varandra genom livet trots att vi bor långt ifrån varandra.

Trodde inte det var någon som kikade in här längre. Men det kanske det är :) Hur som helst så är det j*vligt skönt att bara skriva. Bara låta orden flöda och huvuden bli mer och mer tömt av jobbiga och energikrävande tankar.

Hur som helst. Allting handlar ju inte om jobbiga saker heller. Mycket av allting i livet är ju bara helt sjukt underbart. Som att Linn ska bli storasyster i  början av september, DET är någonting som känns helt fantastiskt. Jag (vi) vill ha ganska tätt mellan barnen och nu blir det två år emellan. Känns såå bra och det kommer bli superkul och superjobbigt!

Fortsättning följer. Nu middag.

Nu är det dags att börja skriva igen. Alldeles för mycket i skallen ställer till det. Igen. Måste få ut det, måste försöka fundera över det jag lyckas skriva ner och få någon ordning. Just nu är det kaos. Mestadels handlar det om att jag har svårt att släppa taget, som vanligt. Varför har jag alltid så svårt att släppa taget? Jag lyckas alltid leva i det förgångna istället för här och nu. Tänker för mycket och lägger in alltför mycket värderingar i saker och ting.

Det handlar om flytten. Det har gått ungefär tre månader sen vi flyttade från Norrköping och jag känner stundtals att jag har gjort världens största misstag. Varför i hela friden flyttar jag tillbaka till min gamla hemstad som egentligen inte kan erbjuda mig ett skit? Förutom min familj och ett par gamla vänner som fortfarande bor kvar (eller också har flyttat tillbaka eller ska flytta tillbaka). Jag har vägt för- och nackdelar fram och tillbaka men kommer inte fram till någonting. Jag känner som så att jag får låta det gå ett par månader till, kanske fram till årsskiftet, tills jag bestämmer mig för hur jag egentligen känner. Vill ju bara känna mig hemma, trivas. Vill inte känna småstadssyndromet flåsa mig i nacken. Vill vara någorlunda anonym och kunna se folk dagligen utan att känna igen varenda kotte.

Måste förlika mig. Eller dra flyttlasset tillbaka till Östergötland. Men jag VILL ju egentligen inte bo i Östergötland. Jag vill bo nära Bohuslän och kusten, ha nära till Göteborg och allt. Men det är så långt till Norrköping, det är så långt till alla minnen och allt som har format mig till den person jag är idag. Känns som jag har flyttat ifrån mig själv. Funderar ständigt på vem jag är, vad jag vill och hur jag vill vara. Nä, jag får inga svar. Min hjärna har inga svar. Och det är där svaren står att finna.

Jag vill att Linn ska få en trygg uppväxt. Vill att hon ska växa upp och se att det finns massor av möjligheter i världen, men under uppväxtens gång kan det väl få vara lite tryggt och hej-vi-är-en-familj-som-bor-i-ett-område-med-bara-massa-andra-trevliga-barnfamiljer.

Har man något annat val? Livet känns så meningslöst och förutsägbart när det följs likt en mall precis som alla andra. Det KAN bara inte vara så förutbestämt, precis som om någon annan bestämmer mitt liv åt mig. Det är lätt att sitta och gnälla. Det kommer absolut att bli bra en vacker dag. När man finner sin plats, var det nu blir.

Det är konstigt, det slår aldrig fel. Man vaknar upp, känner ett lätt illamående som snabbt övergår i ett hysteriskt illamående. Man springer till toaletten och spyr upp alla inälvor. Ungefär. Jag hade tre härliga rundor på toaletten i natt. Under dagen har jag inte spytt någonting men jag mår som en överkörd grävling. Orkar inte äta något, orkar inte duscha, orkar knappt gå på toaletten och kissa.

Jag är så rädd att jag ska smitta Linn. Min fina underbara Linn. Hon har varit borta med sin pappa hela dagen och gud vad jag saknar henne. Jag saknar hennes små händer, jag saknar hennes värme och hennes leende. Jag älskar min lilla familj så himla mycket!

Igår fick jag ett mms, från Malin. Förra lördagen fick hon och hennes man en liten dotter. Så, grattis till er! Jag önskar er all lycka.

Nu var det evigheter sedan jag skrev här, men nu ska det bli ändring på det. Livet har ju tagit en helt ny riktning vilket jag känner att jag måste reflektera lite kring emellanåt. Och vad är då bättre än att skriva?

Har inte tid att skriva mer nu eftersom vi ska till Linköping och göra lite olika saker.

Jag undrar bara hur fasen det är möjligt att lärarstudenter så ofta särskriver? Är det dessa lärare som ska undervisa våra barn? Vad bra.

...fortlöper bättre än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig! Jag älskar varje minut, timme och dag med henne. Än så länge förstår jag inte varför alla säger att "åhh, jag får aldrig sova eller vila". Linn däckar av av sig själv framåt 22-tiden på kvällen och sover snällt hela natten! Det medför att man är relativt pigg om dagarna och orkar pyssla med en massa saker + underhålla henne.

Här kommer en liten rolig lista som jag hittade på en annans hemsida...

När fick du reda på att du var gravid? Den 10 december en tidig morgon -07
Blev det en chock? Ja, det kan man lugnt säga
Hur gammal var du? 25
Hade du mycket halsbränna? Nej, inte alls!
Spydde du mycket? Nej, väldigt sällan som tur var
Hade du mycket foglossning? Nej, ingen alls
Ditt sf mått som störst? Två veckor innan födsel var sf-måttet 36
Har du fått bristningar? Ja, men de syns knappt
Trodde du att det var en pojke eller flicka? Jag visste att det var en tjej ;-)
Vad hoppades du på? En liten prinsessa!
Gick du över tiden? Nej, hon föddes på beräknad dag!
Födde du för tidigt? Nej, hon föddes på beräknad dag!
Hur var förlossningen? Den var rolig, smärtsam, spännande och jättebra!
Blev du sydd? Nej, inte ett enda stygn
Dragen med sugklocka? Nej
Hur många var inne i förlossningsrummet? Jag, så klart ;-) Dan och barnmorskan Åsa
Hade du någon nära med dig? Ja, Dan!
Vilket BB födde du på? Födde inte på något BB, födde på Vrinnevisjukhusets förlossningsavdelning :-P
Hur stor var bebisen? 2750 gr, 48 cm
Vad fick den heta? Linn Theresia
Var allting värt det? Självklart! Det bästa som hänt mig :-)

Idag är min lilla prinsessa åtta veckor :-) Jag ska inte skriva att det har gått sååå fort, för det har det inte. Det känns som om jag alltid har haft henne. När jag är utan henne (om så för några ynka minuter) så känns det som om någonting fattas mig. Det har varit åtta både underbara och jobbiga veckor. Vilken omställning! Vad ska man säga? Nu blir livet aldrig sig likt igen. Men hon är det finaste och underbaraste som finns trots jobbiga vaknätter :P När hon ligger och ler och tittar på en med sina stora ögon glömmer man ALLT annat.

Jag återkommer med ett vettigare blogginlägg vartefter, har inte tid att sitta här mer nu...

Nu är hon här hos oss! En liiiten tjej blev det, 2750 gram och 48 centimeter.

Snabbresumé av förlossningen:
Förra söndagen, den 17/8 åkte vi in på eftermiddagen runt kl 16 pga värkar (som visserligen var oregelbundna men gjorde satans ont). Det visade sig att jag bara var öppen en centimeter så vi fick åka hem igen. Väl hemma låg jag i soffan och pustade mig igenom varje värk, de blev inte mer regelbundna. Jag lyckades få i mig lite mat och framåt 22 vill jag sova, jag tar en propavan som jag fick tidigare på sjukhuset i hopp om att kunna sova. Värkarna börjar göra ondare och ondare och till slut står jag inte ut mer! Jag går på toa för att kissa och då kommer slemproppen. Jag skriker till och börjar darra i hela kroppen, nu är det verkligen på G! Efter det ringer jag förlossningen och säger att jag tänker komma, jag står inte ut med att vara hemma mer nu.

Vi kommer in till förlossningen vid 22.30 eller något sådant, jag har fortfarande inte öppnat mig mer än en ynka centimeter men jag vägrar åka hem. Jag och Dan får ett rum och jag får lite morfin och bricanyl så att jag ska kunna sova. Jag somnar som en stock men vaknar runt 04 pga sjukt onda värkar. Jag får värmekuddar och akupunktur, jag och Dan ligger och flåsar oss igenom värkarna tillsammans. Någon gång vid 07 eller så får vi komma in på en förlossningssal, jag får även en ny barnmorska som ska ha hand om mig under dagen. Jag blev minst sagt förvånad när barnmorskan Åsa från tv-programmet "barnmorskorna" kommer in och berättar att det är hon som kommer att vara vår barnmorska. Jag sa inte att jag kände igen henne, det har hon säkert hört 1000 ggr förut. Hon var dock en helt UNDERBAR barnmorska som hjälpte mig framåt i förlossningsarbetet. Jag blev fasen lite kär i henne efteråt, hon var helt otrolig!!!

I alla fall. Framåt kl 9 måndagen den 18/8 går vattnet. Jag sitter på sängkanten mittemot Dan och känner hur det rinner ner på golvet, en jäkla pöl blev det. Sedan ställer jag mig upp för att gå och kissa och då nästan halkar jag omkring på det våta golvet. Någon timme senare tilltar värkarna och jag kräver lustgas, som sedan blev min bästa vän under resten av förlossningen :-) Den där lustgastuben satt bra kring min mun vill jag lova... Dock känner jag att det inte gör tillräckligt för min smärta, så jag väljer att få ryggbedövning. Massa folk springer in och ut och till slut kommer läkaren som sätter bedövningen. Himmelriket!!! Det gjorde fortfarande ont men på ett annat sätt nu, jag kunde andas mig igenom det onda. Jag öppnar mig mer och mer (allt känns som en dimma när jag tänker tillbaka på det), och vid kl 15.20 börjar jag få krystvärkar och jag krystar och krystar och klockan 15.35 kom hon ut så liten och fin :-) Min första tanke var "lever den??", men sedan hörde jag ett litet skrik och sedan fick jag henne på bröstet. Jag blödde inte mycket alls, inte heller sprack jag någonting! Så sammanfattningsvis var det en helt otroligt tuff upplevelse som jag aldrig kommer att glömma!

Nu är det bannemej bara två dagar kvar - hoppas jag. Jag känner mig lite tung i sinnet, men jag antar att det är normalt såhär i slutet. En bekant till mig fick en son igår och den nyheten gladde mig :-) En liten Alexander.

Guud, jag har så mycket tankar i skallen att jag skulle behöva sitta här och skriva i flera dagar i sträck. Kanske försöker jag plita ner allting jag har i huvudet inom en snar framtid.

Nu tänker jag dock inte skriva här förrän bebisen har kommit. Jag orkar inte.

Tack & hej

Idag har jag varit och käkat lunch samt varit på amningsinformation med några andra höggravida stackare som alla längtar efter våra små. På lunchen var det visserligen några mammor med också, med sina små bebisar. Det blir ju inte att man längtar mindre när man ser dessa små godingar. Jag fick även kommentarer om min mage idag, tydligen är den jättestor? Jag är ju "van" vid den nu, så jag tänker inte på att den är så stor som den tydligen är.

Guud vad jag längtar efter den lille nu, jag tror aldrig att jag har varit såhär spänd inför någonting någon gång! Visst har jag varit nervös och förväntansfull, men det här är en annan känsla som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Tänk hur man kan bry sig så mycket om någon man aldrig har träffat!

Nu ska jag laga mat sedan ska jag läsa ut en bok som jag började på häromdagen.

Det är lite intressant att folk är så himla olika. Är det tur eller inte? Jag vet inte. I och med att jag (vi) väntar barn har jag kommit i kontakt med ett flertal andra blivande föräldrar. Jag har stött på allt ifrån rökande gravida till riktigt tråkiga stereotypa hemmamammor.

Vissa tjejer verkar nöja sig med att deras karlar nästan inte tänker vara hemma med barnet alls? Min älskade D vill ha sina dagar av föräldraledigheten och jag vill lika mycket som han att han också ska vara hemma med den lille. Man är ju två föräldrar, inte sant? En del verkar dessutom resonera som så att de ändå är arbetslösa och deras killar har jobb så då fungerar det ju bättre att den arbetslösa mamman är hemma. Jag tycker att det är att underskatta och nästan nedvärdera sig själv som människa. Min uppgift här i livet är inte enbart att vara mamma. Jag vill och tänker ha ett jobb som jag trivs med och tycker är intressant. Jag vill också ha hobbys. Jag tänker inte stå och laga mat till mannen och barnen varje dag, bara för att jag råkar vara kvinna. Jag är så trött på alla tjejer som inte reflekterar över dessa saker. Fast å andra sidan så kanske DE är nöjda med situationen, och det är väl huvudsaken? Vem är jag att bestämma hur andra borde tänka och ha det?

Nej, en sak jag har lärt mig och hädanefter tänker leva efter är att den enda person här i världen man kan förändra är sig själv.

Fy fan vilken hetta! Just denna sommar MÅSTE det SÅKLART bli supervarmt och superfint väder. Bara för att jag är gravid. Höggravid i denna värme, jag dör! Jag är kritvit, vem orkar vistas i solen? Vilken skitsommar, trots vädret. Jag hatar allting just nu. Jag hatar att jag inte kan vara hemma i Vänersborg och bada i Vänern och på kusten, jag hatar att jag inte kan åka med mamma och pappa ut och fiska. Jag hatar att jag inte orkar vara aktiv så att Dan får det roligt på sin lediga tid. Nej, jag vet, det är inte mitt ansvar att underhålla Dan - men det vore ju trevligt att orka hitta på NÅGONTING. Det gör jag inte, inte just nu. Nu får fan detta vara över snart, jag orkar inte mer.

20 dagar kvar och nedräkningen håller i sig. Kära bebis, måtte jag vara piggare när du har kommit. Jag längtar efter att få se dig, jag undrar så vem du är och hur du ser ut. Hos mig kommer du alltid att kunna känna dig trygg även om jag inte alltid känner mig trygg hos mig själv. Hur det nu går ihop. Det finns ett par människor i denna värld som betyder allt för mig, du kommer att vara en av dem!

Tack och hej.

Jag tänker börja med att klaga. FY f*n vad trött jag är på att vara gravid nu. Bebisen bökar runt i magen så att det gör riktigt ont emellanåt, fötterna värker och minsta ansträngning gör mig helt orkeslös. Det stoppar dock inte mig, det finns en del att plocka med här hemma innan allt är klart. Igår började vi tapetsera bebisrummet, alldeles själva, och jag tror att det kommer att bli jättebra :-) Nu väntar vi bara på att få nytt golv i vardagsrum och kök, sedan tusan ska vi njuta utav bara helsike!

Tusan vad sugen jag är på att gå på loppisar! Jag gjorde några härliga fynd i helgen, men jag är ju fortfarande ute efter en liten byrå till hallen. Problemet är att jag aldrig skulle få för mig att köpa en byrå på någon av de vanliga möbelställena, så jäkla tråkigt... så det är bara att vänta tills det dyker upp någon.

Imorgon ska jag nog äta lunch (kinabuffé) med några andra gravida här i Norrköping, de är väldigt trevliga och det känns bra att knyta kontakter inför mammaledigheten. Personalen fasar väl för om det kommer att finnas någon mat kvar när vi har varit där...

Nej, nu ska jag pyssla vidare... ha det gött alla.

Idag är en riktig söndag. Fast med 1000 saker att göra. Gött, då kanske veckan går fort. Vill flytta nuuu :-)

Igår var vi på förlossningen. Jag hade inte känt bebisen på vad jag tyckte var länge, så jag ringde och fick en tid till kontroll direkt. Så skönt! Jag var så orolig att jag grät och grät, mådde piss i hela kroppen av oro. När vi kom in till förlossningen fick jag lägga mig ner på en säng och hon kollade bebisens hjärtljud osv, vet inte vad allt heter :-P Allt såg ju jättebra ut!! Den förklaring jag fick var att bebisen nu är större och rör sig på ett annat sätt, den "bökar" mer än den sparkar. Tidigare har jag ju känt så himla tydliga sparkar men inte lika tydliga längre... Dessutom kan bebis ha vänt sig inåt och sparkar mot min rygg så att säga. Det kan göra att man inte känner lika mycket. Vi fick även se bebisen på ett ultraljud, det ingick i standardkontrollen och läkaren tittade då om den hade tillräckligt med fostervatten och det hade den :-D Den är så himla mycket större nu mot sist gång vi gjorde ultraljud. Åh, jag tror att vi längtar precis lika mycket jag och D!

Annars då? Tja, det är både allt och inget som händer just nu. Jag gjorde ett klipp i onsdags och köpte en symaskin för 200 kronor! Den ska jag ha mycket skoj med.

Nej, jag har fasen inte tid att sitta här.

Ha det gött alla som läser det här!

Oj oj, var ska man börja? Det är 1000 saker att fixa innan vår flytt som går av stapeln om lite drygt en vecka. Igår var vi på IKEA och shoppade loss, men mer behövs. Jag har ju sålt av hela mitt bohag - så nytt behövs nu. Inte nytt, men en blandning mellan gammalt och nytt.. så vill jag ha det. Till exempel köpte vi ett 100 år gammalt soffbord i förrgår, så himla FINT och välgjort  och inte lika tacky som dagens soffbord ofta är... Idag ska jag måla om det så det blir vackert vitt. Jag älskar antika möbler, antika saker över huvud taget...

Nu är jag i slutet på vecka 28 och det närmar sig med stormsteg. Jag längtar så efter min lilla bebis, det känns som att ingenting annat spelar roll.. inget annat än jag, D och den lille spelar så stor roll just nu :-D Kanske är det så folk orkar leva i denna jävla värld? Jag kan förstå att man inte orkar leva i denna värld om man inte har någonting att älska. Hat och falskhet flödar och det är svårt att undgå många gånger... Jag ska leva i min lilla bubbla tills jag dör, sluta grubbla över all skit och bara njuta!

Nu ska vi iväg och kika på lite saker, till det nya boendet i Frätville! Haha...

Woho, alldeles nyss fick jag en spark av bebisen som gjorde ont. Snacka om att bli förvånad. Jag låg i sängen och spelade Mr Bigs (vad annars :P) "Where Do I Fit In" för den, och helt plötsligt..  :-) Bäste lille bebis!

Idag har jag knappt orkat skriva på uppsatsen någonting, men jag bryr mig inte. Den blir klar förr eller senare :-) Just nu håller jag på med "måla-om-allting-i-vitt-projekt" här hemma. Jag är så trött på mina gamla möbler och de behöver verkligen göras iordning. En hel del gött står nere i källaren och väntar... bara väntar på att få målas om och göras iordning. Det är tur att jag har sommaren på mig!

Det finns inte så mycket annat värt att nämna än denna fortskridande graviditet. Jag är nu i vecka 26 och längtar OERHÖRT mycket efter min lilla bebis. Förut har jag haft en känsla om vad det ska bli för kön men nu vet jag inte alls! Först trodde jag tjej, sedan kille. Nu lutar det lite mer åt tjej igen. D har inte ens gissat :-) Jag har ingen önskan om kön, men tjejnamn är lite lättare måste jag säga. Garderoben med bebiskläder är redan proppfull (tack mamma & pappa, Zannah och Linda), vaggan är snart färdigmålad och jag är snart alldeles för fet. Men men, jag ska njuuuuta denna tid som är kvar. Just det, av mor och far fick vi även en sådan babysitter som vi ville ha. Guuud vad alla är snälla.

I förrgår var jag på extrajobbet/sommarjobbet och berättade. Chefen blev chockad över hur jag har kunnat dölja det så länge :-D I alla fall så blir det inget jobb för mig i sommar och det känns underbart. Jag hatar hemtjänsten och alla skvallerkärringar.. blä blä :-)

Det är såå mycket jag (och D) vill handla till nya lägenheten. Jag suktar över allt fint som finns. Tacka vet jag loppisar och gamla, fina, vackra, vita saker som ska förgylla mitt hem. Onsdagar och lördagar är mina fasta loppisdagar, jag älskar det!

Nu ska jag fortsätta att skriva uppsats. Den stora frågan är: Kommer den någonsin att bli klar?

Först vill jag säga att det är kul att vissa av er kommenterar det ni läser här :-)

För det andra: Jag hatar mitt jobb!!! Jag jobbar delad tur idag och är nu hemma på rast. Fy fasen vad glad jag är att jag har pluggat vidare så jag slipper hamna på ett sådant här SKITJOBB i framtiden med inskränkta och fördomsfulla människor som inte vet bättre. Idag diskuterades det hur några elever hade ställt till med bråk på skolan där en av mina jobbarkompisar har sin son. Jaha, ovanligt eller? Det är inte hela världen. Men grejen med det hela var ju att det var INVANDRARE som hade startat bråket. För det hade hennes son sagt. Jaha? För det första: Var hon där och såg hur det hela gick till? Nej, varför TROR folk blint på allt som sägs? Tycker de om att få sina fördomar bekräftade ännu mer? Blir de nöjda då? För det andra: Om det nu var så att det var invandrare som hade startat bråket, so fucking what? ALLA (okej, de flesta) ungdomar bråkar. Dessutom påpekade hon att tidningen hade undanhållit att det var invandrare som var boven i dramat. Undanhållit? Sedan när ska vi hålla på och kategorisera folk? Ska vi göra skillnad på svenska ungdomar och invandrade ungdomar? Varför? Alla lever vi här i samma land, en jäkla fläck på kartan. Ska det verkligen vara så svårt? Vad är människor rädda för?

Jaha, idag kom första kommentaren! Äntligen! Vid lunchtid hade jag en träff med min lärare på universitetet angående uppsatsen som vi skriver i samband med praktiken. Det första hon säger när jag kommer in på kontoret är: "Nämen, vad är det jag ser!? Är det......?"" Och sedan började frågorna hagla. Självklart kom frågan om min ålder. Jag börjar sannerligen bli trött på att folk FORTFARANDE tror att jag är runt 19-20 år. Jag är för fasen 26 om några få månader!

För övrigt känner jag mig aningen utmattad. Det är praktik, det är uppsats, det är andra skolarbeten, det är arbete på kvällar och helger på mitt gamla jobb. Jag är TRÖTT! Nu vill jag ha sommar och lite ledigt. Nu vill jag vara stor som ett hus och strax ha bebisen här...

Nu ska jag måla...

Ojoj vad detta verkar lovande! En liiiten, söt grupp på 11 elever ska jag följa fram till sommaren. Det skär lite extra i hjärtat när man vet vad de har varit med om i sitt liv. Krig och elände. Fattigdom. Utanförskap. Flykt. Rädsla.

Jag vet inte om det är gravidhormoner men jag har lust att börja stortjuta! Stackars små barn... eller ja, ungdomar.

Härligt i alla fall att praktiken är igång, nu är det bara att köra - snart är det sommar! Då blir det flytt och annat skoj. Och i slutet av sommaren kommer bebisen, jisses vad jag längtar nu! Igår låg jag i soffan och tittade på tv, jag hade dragit upp tröjan för att jag gillar att ligga och ta på magen.. helt plötsligt kände jag hur bebisen sparkade till som tusan! Därefter kikade jag ner på magen och såg hur den buktade ut på ett ställe! Min starka lilla bebis... hoppas du har det bra där inne!

Nu ska jag åka till Maxi och handla frukt.

Det är lustigt hur kroppen fungerar nu. Från och med idag har jag sex veckors praktik i en internationell klass på Oskarsskolan i Norrköping. Igår kväll var jag lite smått nervös och grubblade massor. När jag vaknade i morse (eller rättare sagt blev väckt av mobilen) kände jag mig inte särskilt nervös utan mer förväntansfull. ÄNDÅ fungerade kroppen precis som tidigare gånger då jag varit nervös under graviditeten (de två ultraljuden, barnmorskebesök osv) och jag kaskadspydde upp hela frukosten efter att bokstavligen ha tvingat i mig den. Typiskt. Jag fick åka iväg med nästan tom mage, kände mig ledsen och hur omotiverad som helst. Varför reagerar kroppen med att spy som en gris när jag känner mig pyttelite nervös? Jag har ALDRIG spytt av nervositet innan i mitt liv. Det verkar ju liiite överdrivet, precis som om man skulle hålla ett tal inför hela Sverige eller något. Gud vad löjligt...

I alla fall, jag kände mig omotiverad, alldeles för gravid och orkeslös när jag satt på parkeringen utanför skolan. Jag ville bara skita i det, gå hem och krypa ner under täcket och bara soooova i flera veckor. Jag gjorde mig själv stolt och struntade i den känslan, gick in i skolan och letade upp lärarrummet. Självklart var min mentor inte där då så jag irrade omkring lite grann innan hon dök upp. Och oj, vad förvånad jag blev. En jääättelång och stor tjej i min ålder. Man får ju alltid upp en bild av en människa i huvudet innan man träffar den och så såg hon verkligen inte ut, men jag blev positivt överraskad av att hon är i min ålder samt att hon verkade glad och trevlig. Vi pratade lite och jag dolde min mage med en stor sjal som jag hängde ner över överkroppen. Fasen vad svårt det ska vara att berätta för folk då! I alla fall så framförde jag mina önskemål om att få följa EN klass under dessa veckor och det fick jag! En liten grupp med elva elever med olika nationaliteter, bakgrunder och kunskaper. Jag har höga förväntningar på dessa veckor och jag ser fram emot detta såå mycket.

Dessutom BJUDER rektorn all personal (inklusive lärarstudenter) på mat i matsalen varje dag, DET NI! Det har jag aldrig varit med om! Jag har alltid fått betala massor för ett mål mat i matsalen när jag har haft praktik under dessa fyra år. Jag ska bara försöka att inte äta upp allt som finns.. för jag äter ju som en utsvulten gris för tillfället. Det måste bli en liten tjockis som tittar ut för fy fasen vad den får mat :-) Däremot har jag bara gått upp ca tre, fyra kilo och det är BRA.

Nä, nu ska jag sluta pladdra och fixa käk innan jag ska tillbaka till skolan. SÅ GÖTT att ha praktik i Norrköping och slippa åka långt!