Hemma?
Igår åkte jag till Vänersborg. Det är skrämmande men jag känner faktiskt att Norrköping är mer "hemma". Sjukt! Jag vill inte känna så! Jag har ju inget annat där, bara den där känslan av att vara hemma. Jag är minst sagt kluven.
Fan vad pinsam man var när man var fjortis! På Hemköp här i stan jobbar en kille från min "fjortistid". Förut tog jag svängen förbi Hemköp och köpte snus (*harkel*) och det var han som satt i kassan! Alla händelser, alla platser, allt kommer tillbaka. Usch vad pinsamt. Jaja, det hör väl till åldern. Dessutom var jag väl inte värst :-)
Igår när jag kom hem hade familjen fixat tacos, min mormor samt svägerska kom också förbi! Mamma och pappa dukade fram mer och mer vin och till slut var väl vi alla lite påverkade. Pappa lyckades supa mormor under bordet! Min söta, gamla mormor blev jättefull av Minttu (eller hur det stavas). Jävlar, hon spottar INTE i glaset. Gud vad söt hon var. Jag tycker faktiskt att man kan supa till lite extra på gamla dagar! :-) Jag älskar verkligen min mormor. Hon är så himla god som människa liksom. Om jag får önska en sak i mitt liv så önskar jag att hon lever den dagen jag får barn. Mitt hjärta kommer gå sönder... totalt.
Nu ska jag och mamma iväg på lite second hand. Jag har blivit helt såld. "Vanliga" affärer är så tråkiga! Sen måste jag plugga :-( Det är lite kvar att ta itu med innan jag får min efterlängtade semester!
Allt är ett evigt kämpande.
Fan vad pinsam man var när man var fjortis! På Hemköp här i stan jobbar en kille från min "fjortistid". Förut tog jag svängen förbi Hemköp och köpte snus (*harkel*) och det var han som satt i kassan! Alla händelser, alla platser, allt kommer tillbaka. Usch vad pinsamt. Jaja, det hör väl till åldern. Dessutom var jag väl inte värst :-)
Igår när jag kom hem hade familjen fixat tacos, min mormor samt svägerska kom också förbi! Mamma och pappa dukade fram mer och mer vin och till slut var väl vi alla lite påverkade. Pappa lyckades supa mormor under bordet! Min söta, gamla mormor blev jättefull av Minttu (eller hur det stavas). Jävlar, hon spottar INTE i glaset. Gud vad söt hon var. Jag tycker faktiskt att man kan supa till lite extra på gamla dagar! :-) Jag älskar verkligen min mormor. Hon är så himla god som människa liksom. Om jag får önska en sak i mitt liv så önskar jag att hon lever den dagen jag får barn. Mitt hjärta kommer gå sönder... totalt.
Nu ska jag och mamma iväg på lite second hand. Jag har blivit helt såld. "Vanliga" affärer är så tråkiga! Sen måste jag plugga :-( Det är lite kvar att ta itu med innan jag får min efterlängtade semester!
Allt är ett evigt kämpande.
Jag fick en tröja
Idag började skolan och det känns ju måttligt spännande! Klassen verkar trist (så säger jag jämt, vad är mitt problem?) och jag vill bara ha ett jävla jobb, nuuuu. Det var som Malin sa idag: "Snart ingår man väl i inredningen här på universitetet." Ja, så känns det fanimej! Orkar inte med all jävla akademisk skit längre. I alla fall så träffade jag Malin idag för första gången på över ett halvår! Det var så himla underbart skoj. Jag fick massa kramar, en tröja, massa skitsnack, en puss och en fis i bilen! Haha!
Jag: "Vad är det som luktar? Fan vad det luktar! Det måste komma utifrån."
Malin: *garvar*
Jag: "Näää, fy fan, var det du som lade den äckliga???"
Malin: "Ha ha ha ha ha ha"
Annars så är denna dag en dag som alla andra. Ungefär. Jag funderar på meningen med livet och om det verkligen är värt allt jävla tjöt. Jag vill bara ha min groda här i närheten, jag vill ha det så himla mysigt och alltid tryggt och härligt. Ibland känns det som att jag är ensam om att tänka så! Jag kanske bara vill för mycket hela jävla tiden. Men efter att ha levt i ett jävla vakuum i flera år så känner jag att åren bara flyger förbi. NEJ, jag är inte 68 år men jag känner så ändå!
Idag funderade jag också på hur mycket skit människan har ställt till med. Men som en vis människa sa: "Människan är inte bara grundaren till allt ont, hon är även grundaren till allt gott." Jag kan inte påstå att det goda överväger det onda. Är jag ensam om att bära en massa tunga tankar i mitt huvud? Är jag ensam om att bli så jävla less på saker och ting att jag bara kan sitta inne och tjura i flera dagar, alldeles ensam? NEJ, det är inte speciellt konstruktivt, jag VET det. Jag skulle antagligen kunna slå bort allting och bara försöka leva, glida fram på en räkmacka utan en jobbig tanke i huvudet. Men jag fungerar inte så. Jag vill inte ha det så. Det måste finnas ett högre syfte till varför jag befinner mig på denna jord.
Jag: "Vad är det som luktar? Fan vad det luktar! Det måste komma utifrån."
Malin: *garvar*
Jag: "Näää, fy fan, var det du som lade den äckliga???"
Malin: "Ha ha ha ha ha ha"
Annars så är denna dag en dag som alla andra. Ungefär. Jag funderar på meningen med livet och om det verkligen är värt allt jävla tjöt. Jag vill bara ha min groda här i närheten, jag vill ha det så himla mysigt och alltid tryggt och härligt. Ibland känns det som att jag är ensam om att tänka så! Jag kanske bara vill för mycket hela jävla tiden. Men efter att ha levt i ett jävla vakuum i flera år så känner jag att åren bara flyger förbi. NEJ, jag är inte 68 år men jag känner så ändå!
Idag funderade jag också på hur mycket skit människan har ställt till med. Men som en vis människa sa: "Människan är inte bara grundaren till allt ont, hon är även grundaren till allt gott." Jag kan inte påstå att det goda överväger det onda. Är jag ensam om att bära en massa tunga tankar i mitt huvud? Är jag ensam om att bli så jävla less på saker och ting att jag bara kan sitta inne och tjura i flera dagar, alldeles ensam? NEJ, det är inte speciellt konstruktivt, jag VET det. Jag skulle antagligen kunna slå bort allting och bara försöka leva, glida fram på en räkmacka utan en jobbig tanke i huvudet. Men jag fungerar inte så. Jag vill inte ha det så. Det måste finnas ett högre syfte till varför jag befinner mig på denna jord.
It wasn't me
Det var inte jag som tänkte. Det var inte jag som ville tänka.
Varför ska det vara så svårt för mig att njuta av livet? Istället för att njuta så rustar jag mig likt en riddare; sköld och svärd i högsta hugg! "Kom inte nära, för då sticker jag dig!" "Du har ingen chans att komma nära mig, ser du min sköld?" Om jag känner mig lite extra kärleksfull en dag kanske du får röra skölden, ta en liten titt av vad som finns där bakom. Men annars: Kom inte nära, det blir ditt största misstag någonsin!
"Once the stone
You're crawling under
Is lifted off your shoulders
Once the cloud that's raining
Over your head disappears
The noise that you'll hear
Is the crashing down of hollow years"
Dream Theater - Hollow Years
Varför ska det vara så svårt för mig att njuta av livet? Istället för att njuta så rustar jag mig likt en riddare; sköld och svärd i högsta hugg! "Kom inte nära, för då sticker jag dig!" "Du har ingen chans att komma nära mig, ser du min sköld?" Om jag känner mig lite extra kärleksfull en dag kanske du får röra skölden, ta en liten titt av vad som finns där bakom. Men annars: Kom inte nära, det blir ditt största misstag någonsin!
"Once the stone
You're crawling under
Is lifted off your shoulders
Once the cloud that's raining
Over your head disappears
The noise that you'll hear
Is the crashing down of hollow years"
Dream Theater - Hollow Years
Jag drömde om henne
Det finns människor med starka personligheter. Jag har mött en, som antagligen har berört mig mer än någon annan under den senaste tiden. Det känns löjligt, men jag saknar denna människa. Hon är en sådan människa som sprider positiv energi bara man tittar på henne. Hon är kaxig (men inte fördömande), hon är ödmjuk (men inte naiv), hon är viljestark och hon är en sådan människa som man helt enkelt minns.
Inatt drömde jag om henne. Jag skulle faktiskt vilja säga till henne hur bra jag tycker att hon är. Jag vet att hon tycker att jag är bra.. ("det säger jag för att jag menar det, och jag ÄR kräsen.")
Det låter som att jag är förälskad i denna människa. Det kanske man kan kalla det? Jag vet inte. Jag älskar bara att träffa folk som på något sätt berör mig, det händer ju så sällan! Det är inte många människor jag beundrar!
Inatt drömde jag om henne. Jag skulle faktiskt vilja säga till henne hur bra jag tycker att hon är. Jag vet att hon tycker att jag är bra.. ("det säger jag för att jag menar det, och jag ÄR kräsen.")
Det låter som att jag är förälskad i denna människa. Det kanske man kan kalla det? Jag vet inte. Jag älskar bara att träffa folk som på något sätt berör mig, det händer ju så sällan! Det är inte många människor jag beundrar!
Hårreklamation
Att gå till frisören är minst sagt en lek på liv och död. Okej, jag överdriver kanske lite!
Man kommer till salongen, känner sig hur ful som helst i håret, längtar tills det slitna barret är en svunnen tid. Man hoppas på att få en fin och uthärdlig frisyr, utan söndertuperade strån på hjässan.
Man får syn på sin frisör, hälsar och kallpratar lite. Förklarar hur man vill ha sin frisyr. I hopp om att slippa kallprata ytterligare sliter man tag i en urkass damblaska och lusläser till och med om drottning Silvias påstådda ansiktslyftning (who cares?!). Man kikar upp emellanåt för att se om det finns något hår kvar. Man förfäras över hur kort det blir. Man förfäras över att ens älskade hår numera ligger på backen. Man ler ett krystat leende och tänker kallt att "detta kan jag nog fixa till hemma sen".
Så. Klippningen är klar. ("Hur faan ser jag ut?"). Frisören visar hur hon har klippt, man säger artigt att det blev så fint så. Frisören fönar håret, man ser till slut ut som en slickat katt. (Aldrig hört talas om volym eller?!")
Jag är förfärad över hur kort mitt hår är nu. Samtidigt skäms jag över att fokusera på sådana trivialiteter. Det växer ju ut för fan? Förr eller senare liksom. Vem bryr sig egentligen? Det är ändå skönt att ha klippt sig. Först blev jag förfärad, nu är jag snarare förnärmad. Av mina egna tankar. Jag har ju lovat mig själv att inte reflektera över onödiga, energikrävande och alldeles fåfänga tankar...
Man kommer till salongen, känner sig hur ful som helst i håret, längtar tills det slitna barret är en svunnen tid. Man hoppas på att få en fin och uthärdlig frisyr, utan söndertuperade strån på hjässan.
Man får syn på sin frisör, hälsar och kallpratar lite. Förklarar hur man vill ha sin frisyr. I hopp om att slippa kallprata ytterligare sliter man tag i en urkass damblaska och lusläser till och med om drottning Silvias påstådda ansiktslyftning (who cares?!). Man kikar upp emellanåt för att se om det finns något hår kvar. Man förfäras över hur kort det blir. Man förfäras över att ens älskade hår numera ligger på backen. Man ler ett krystat leende och tänker kallt att "detta kan jag nog fixa till hemma sen".
Så. Klippningen är klar. ("Hur faan ser jag ut?"). Frisören visar hur hon har klippt, man säger artigt att det blev så fint så. Frisören fönar håret, man ser till slut ut som en slickat katt. (Aldrig hört talas om volym eller?!")
Jag är förfärad över hur kort mitt hår är nu. Samtidigt skäms jag över att fokusera på sådana trivialiteter. Det växer ju ut för fan? Förr eller senare liksom. Vem bryr sig egentligen? Det är ändå skönt att ha klippt sig. Först blev jag förfärad, nu är jag snarare förnärmad. Av mina egna tankar. Jag har ju lovat mig själv att inte reflektera över onödiga, energikrävande och alldeles fåfänga tankar...
