yeenie

Att gå till frisören är minst sagt en lek på liv och död. Okej, jag överdriver kanske lite!

Man kommer till salongen, känner sig hur ful som helst i håret, längtar tills det slitna barret är en svunnen tid. Man hoppas på att få en fin och uthärdlig frisyr, utan söndertuperade strån på hjässan.

Man får syn på sin frisör, hälsar och kallpratar lite. Förklarar hur man vill ha sin frisyr. I hopp om att slippa kallprata ytterligare sliter man tag i en urkass damblaska och lusläser till och med om drottning Silvias påstådda ansiktslyftning (who cares?!). Man kikar upp emellanåt för att se om det finns något hår kvar. Man förfäras över hur kort det blir. Man förfäras över att ens älskade hår numera ligger på backen. Man ler ett krystat leende och tänker kallt att "detta kan jag nog fixa till hemma sen".

Så. Klippningen är klar. ("Hur faan ser jag ut?"). Frisören visar hur hon har klippt, man säger artigt att det blev så fint så. Frisören fönar håret, man ser till slut ut som en slickat katt. (Aldrig hört talas om volym eller?!")

Jag är förfärad över hur kort mitt hår är nu. Samtidigt skäms jag över att fokusera på sådana trivialiteter. Det växer ju ut för fan? Förr eller senare liksom. Vem bryr sig egentligen? Det är ändå skönt att ha klippt sig. Först blev jag förfärad, nu är jag snarare förnärmad. Av mina egna tankar. Jag har ju lovat mig själv att inte reflektera över onödiga, energikrävande och alldeles fåfänga tankar...