Jobb, jobb... jävla jobb
Igår jobbade jag igen och jag måste erkänna att den enda anledningen till varför jag ens sätter min fot på det skitstället är pengar. Tänk er att få lyssna på ett evigt klagande om ALLTING. "Förra månaden bröt jag lårbenshalsen och nu har jag så ont, ajajaj". Människor som sitter och klagar om hur samhället ser ut men ändå har de inte satt sin fot utanför sitt hem på flera år. Vad fan vet de egentligen? Det går bra att sitta och klaga. Små människor! Jag HATAR sådant! Igår var jag med om en sak som gjorde mig riktigt förbannad, men det är ju bara att hålla käften. Jag kom hem till en tant som jag bara skulle titta till lite grann. Hon kände inte riktigt igen mig från i somras så vi körde det vanliga pratet kring vad jag gör annars och bla bla bla. "Jaha, du ska bli högstadielärare, vågar du verkligen det som ungdomar håller på idag?" Jag påpekade att jag älskar ungdomar och verkligen vill jobba med dem oavsett. Då påpekar kärringen att hennes barnbarn minsann jobbar på en lågstadieskola ute i rikemansområdet i Norrköping. Måttligt intresserad grymtar jag fram något som kan liknas vid ett "mmm". Kärringen kontrar med att "barnen där är sååå söta och såååå väluppfostrade - det är ju lite "finare" där ute". Usch. Jag är verkligen allergisk mot sådant.. fick ryckningar i benen och kokande huvud. "Nähä ****, nu är det dags för mig att gå".
Höll på att glömma att skriva en sak som också hände igår, dock inte lika deprimerande, mest läskigt. Eller så är det jag som är knäpp. Som alla vet så är många äldre jävligt glömska och virriga. Igår var jag hos en tant som jag inte har varit hos på flera månader. I somras var jag där ett par gånger och hon verkade alltid lika snurrig och ointresserad av att prata (hon är nästan döv...), men sista gången innan jag slutade för sommaren bad hon mig sätta mig ner och prata med henne. Vi satt och pratade om allt möjligt, hon frågade vad jag gjorde och vad min kille gjorde osv. När jag skulle gå så tar hon tag i mig och viskar: "Du ska se att allting blir jättebra", och så gör hon "tummen upp" innan jag stänger dörren. När jag kom igår agerar hon som om jag kommer dit varje dag. "Hur har du det?". Precis som att jag brukar komma dit varje dag och uppdatera läget. Jag tänker att hon säkert bara är förvirrad och tar mig för någon annan som i vanliga fall brukar komma dit. Då börjar hon fråga saker som verkligen handlar om mig och så säger hon: "Du vet vad vi sa" och gör sedan tummen upp! Hur i hela friden kan hon minnas? Hon minns knappt vem hon själv är. Det kanske låter stört men det var fan läskigt.
Vad minns vi och varför minns vi det? Vad minns vi inte och varför minns vi det inte?
Höll på att glömma att skriva en sak som också hände igår, dock inte lika deprimerande, mest läskigt. Eller så är det jag som är knäpp. Som alla vet så är många äldre jävligt glömska och virriga. Igår var jag hos en tant som jag inte har varit hos på flera månader. I somras var jag där ett par gånger och hon verkade alltid lika snurrig och ointresserad av att prata (hon är nästan döv...), men sista gången innan jag slutade för sommaren bad hon mig sätta mig ner och prata med henne. Vi satt och pratade om allt möjligt, hon frågade vad jag gjorde och vad min kille gjorde osv. När jag skulle gå så tar hon tag i mig och viskar: "Du ska se att allting blir jättebra", och så gör hon "tummen upp" innan jag stänger dörren. När jag kom igår agerar hon som om jag kommer dit varje dag. "Hur har du det?". Precis som att jag brukar komma dit varje dag och uppdatera läget. Jag tänker att hon säkert bara är förvirrad och tar mig för någon annan som i vanliga fall brukar komma dit. Då börjar hon fråga saker som verkligen handlar om mig och så säger hon: "Du vet vad vi sa" och gör sedan tummen upp! Hur i hela friden kan hon minnas? Hon minns knappt vem hon själv är. Det kanske låter stört men det var fan läskigt.
Vad minns vi och varför minns vi det? Vad minns vi inte och varför minns vi det inte?
Kommentarer
Trackback
