Tunisien
Idag ska jag börja träna, min kropp skriker efter träning. Det är så jävla dags nu! Längtar efter det där innerliga suget att dra iväg och bara köra, köra, köra. Förhoppningsvis infinner sig den känslan strax efter att jag har satt igång! Lite beslutsångest har jag dock. Ska jag börja gymma idag, eller ska jag "värma upp" med lite spinning och gå på gymmandet så småningom? Jag är grymt sugen på gymmet...
Nu tänkte jag skriva lite om resan! Jag tänkte först skriva om två oerhört pinsamma saker som jag var med om.
Det första hände andra dagen. Jag hade bestämt mig för att prova på "hammam" - turkiskt bad. Detta innebär att kroppen blir skrubbad och masserad och man ska tydligen känna sig som en ny människa efteråt. Klockan 10 på morgonen fick jag en tid och jag kommer dit fem minuter innan. Självklart hade jag glömt den lilla lappen som bevisade att jag redan hade betalt samt vad jag skulle få för behandling. Det var bara att springa tillbaka till hotellet och hämta skiten (tanten som jag förklarade för att jag hade glömt kortet fattade inte vad jag menade, och jag pratar ju fan ingen franska så det var bara att springa tillbaka). På väg tillbaka kom jag på att jag glömde handduken (vilket jag i efterhand är jäääävligt glad att jag kom på). Okej, det var bara att springa tillbaka till rummet IGEN. Nu var jag dock på väg mot behandlingen, jag var jävligt förväntansfull eftersom jag aldrig har fått (professionell) massage innan. När jag kommer tillbaka visar en man in mig i omklädningsrummet och visar vart jag ska gå när jag har bytt om. Jag byter om till bikini och går och duschar av mig lite snabbt. Sen går jag in i en ångbastu där det sitter en toplessbrud och liksom skyler sina pattar. Jag bara: "Ehh, okej.." Jag lägger mig i alla fall ner och njuter ett tag. Efter ca en halvtimme kommer en medelålders "tant" in och hämtar mig och visar mig till ett annat rum där jag ska bli skrubbad, haha. Hon fattar typ INGEN engelska så det blir lite sådär halvt pinsamt. Jaja, jag lägger mig ner på mage på britsen och frågar om jag ska knyta upp bikiniöverdelen. Hon verkar tolka detta som att jag vill ta AV mig den helt eftersom hon nästan sliter av mig den. Där låg jag halvnaken och våndades över att en vilt främmande kvinna skulle skrubba hela min kropp. "Jaja, det är väl lugnt" tänkte jag, "jag ligger ju på mage och slipper flasha allt". När hon väl börjar skrubba är det underbart skönt och jag försöker slappna av så gott det går. När hon är klar med baksidan av min kropp ber hon mig att vända på mig! "Shit, nu måste jag alltså flasha, jaja.. det är väl inte så farligt, det är ju bara en tant". Jag vänder på mig och hon börjar skrubba även framsidan. Kan tillägga att jag låg som en stel jävla pinne medan hon skrubbade mina små pattar, hahahaha. Såååå pinsamt! Hon bara: "Relax madame". När jag äntligen är klar med skrubbandet leder hon in mig i ett rum där oljemassagen ska ske. Jag var relativt nöjd och avslappnad - jag visste ju nu att även hon skulle massera mig, inte så pinsamt med andra ord, hon hade ju redan sett allt. Medan jag ligger på britshelvetet kommer en KILLE in, en tunisisk man som är i min ålder - ganska snygg dessutom. Jag vill bara sjunka genom marken! Där ligger jag med smink i hela fejan (tanten sprutade ju vatten över hela mig), och ett par schletna bikinitrosor och flashar mig! Han hälsar på mig och börjar massera BENEN! Jag höll bokstavligen på att sjunka genom marken av mig själv, samtidigt som jag var stel som en jävla pinne. Efter ett tag börjar han prata lite smått med mig, vad jag heter, hur gammal jag är osv osv. Det var så fruktansvärt pinsamt, kunde inte alls slappna av. När han har masserat baksidan av mina ben börjar han med ryggen, och innan det drar han ner bikinitrosorna ner över hela röven! Nu ligger jag alltså och flashar ALLT... började fan nästan gråta, hahaha. Han frågar om det är bekvämt och vafan skulle jag säga? "Skynda på bara!" Han liksom masserar min röv VÄLDIGT noga och efter ett tag känner jag någon sorts uppgivenhet och tänker "Jaja, massera du på om du tycker att min röv är så jävvla god att massera". Fuck. Jag var mest rädd att jag skulle visa mer intima delar när han liksom PRESSADE röven, hahaha. Väl klar med baksidan ber han mig VÄNDA på mig. Aldrig i livet. Ge mig handduken för fan. Så han gav mig handduken och jag gör allt för att vända på mig så smidigt som möjligt, och INTE flasha mer än nödvändigt. Jaja, i det stora hela var hammam INGEN höjdarupplevelse.
Det andra hände under vår andra vecka, och vi skulle åka till huvudstaden Tunis, tiiiiidigt på morgonen. Jag hade precis fått min mens och var sådär gött fräsch som man är då. På stationen i Sousse känner jag att jag MÅSTE byta tampong, annars kommer en olycka ske på tåget. Lite längre bort ser vi skyltar som leder in till någon sorts toalett. Jag går in och ser en gammal, liiiiten tant som städar toaletterna (såhär var det ÖVERALLT på offentliga toaletter, tanter som "städade" toaletterna för att få lite dricks). Hon fattade i alla fall ingen engelska för när jag frågade om det fanns toalettpapper så ger hon mig en vattenflaska?!?! Ah, vafan, tänkte jag, jag får klara mig utan. Jag får pissa någon annanstans, huvudsaken är att jag får byta den där förbannade tampongen nu. Said and done. När jag spolar fungerar inte spolfanskapet utan det börjar spruta vatten i mitt ansikte istället?! Inte toalettvatten dock, hahaha. Vetifaan vart det vattnet kom ifrån. Jag tar ett snabbt beslut om att SPRINGA ut från toaletten för att hon inte ska hinna se vad jag har gjort. I toaletten låg ju för fan min gamla tampong, hahahaha. Jag springer ut till Dan som står och väntar. Tanten uppmärksammar detta och ropar "Madame!" efter mig. Hon vill ha dricks. Jag har inga pengar på mig. Jag springer vidare. När jag kommer till Dan känner jag mig helt uppriven. Tanten kommer komma och skälla på mig - på arabiska! I 10 jävla minuter står jag och väntar på det förbannade tåget som aldrig kommer. Tanten går runt på station och det känns som att hon bevakar mig, jag blir helt sjukt paranoid. Börjar tänka att det är olagligt att kasta tamponger i offentliga toaletter, varpå en VAKT kommer. Nu är jag slut. De kommer haffa mig. Jag kommer inte kunna säga någonting - jag pratar varken franska eller arabiska. Dan bara skrattar åt mig. Till slut kommer i alla fall tåget, och jag känner en stor lättnad. Men stackars tant, hahaha. Väl i Tunis gör jag bort mig IGEN och sätter mig och käkar bröd på öppen gata - när det är RAMADAN! Folk tittar snett på mig och jag fattar ingenting. För att visa respekt ska man varken dricka eller äta på öppen gata under ramadan. Men hur lätt är det att komma ihåg? En annan är ju van vid att man får äta och dricka när helst man känner för't.
Jaha. Överlag var det en underbar resa. Det bästa av allt var när vi red ut på några drogade(?) dromedarer rätt ut i saharas öken och upplevde solnedgången! Vilken sand, vilket ögonblick. Jag var någon annanstans. Bäst var också alla bufféer (haha) där vi åt oss proppmätta och blev feta(re)!
Nä, nu måste jag aktivera mig. Denna jävla dator tar alldeles för mycket av min tid.
So long!
Nu tänkte jag skriva lite om resan! Jag tänkte först skriva om två oerhört pinsamma saker som jag var med om.
Det första hände andra dagen. Jag hade bestämt mig för att prova på "hammam" - turkiskt bad. Detta innebär att kroppen blir skrubbad och masserad och man ska tydligen känna sig som en ny människa efteråt. Klockan 10 på morgonen fick jag en tid och jag kommer dit fem minuter innan. Självklart hade jag glömt den lilla lappen som bevisade att jag redan hade betalt samt vad jag skulle få för behandling. Det var bara att springa tillbaka till hotellet och hämta skiten (tanten som jag förklarade för att jag hade glömt kortet fattade inte vad jag menade, och jag pratar ju fan ingen franska så det var bara att springa tillbaka). På väg tillbaka kom jag på att jag glömde handduken (vilket jag i efterhand är jäääävligt glad att jag kom på). Okej, det var bara att springa tillbaka till rummet IGEN. Nu var jag dock på väg mot behandlingen, jag var jävligt förväntansfull eftersom jag aldrig har fått (professionell) massage innan. När jag kommer tillbaka visar en man in mig i omklädningsrummet och visar vart jag ska gå när jag har bytt om. Jag byter om till bikini och går och duschar av mig lite snabbt. Sen går jag in i en ångbastu där det sitter en toplessbrud och liksom skyler sina pattar. Jag bara: "Ehh, okej.." Jag lägger mig i alla fall ner och njuter ett tag. Efter ca en halvtimme kommer en medelålders "tant" in och hämtar mig och visar mig till ett annat rum där jag ska bli skrubbad, haha. Hon fattar typ INGEN engelska så det blir lite sådär halvt pinsamt. Jaja, jag lägger mig ner på mage på britsen och frågar om jag ska knyta upp bikiniöverdelen. Hon verkar tolka detta som att jag vill ta AV mig den helt eftersom hon nästan sliter av mig den. Där låg jag halvnaken och våndades över att en vilt främmande kvinna skulle skrubba hela min kropp. "Jaja, det är väl lugnt" tänkte jag, "jag ligger ju på mage och slipper flasha allt". När hon väl börjar skrubba är det underbart skönt och jag försöker slappna av så gott det går. När hon är klar med baksidan av min kropp ber hon mig att vända på mig! "Shit, nu måste jag alltså flasha, jaja.. det är väl inte så farligt, det är ju bara en tant". Jag vänder på mig och hon börjar skrubba även framsidan. Kan tillägga att jag låg som en stel jävla pinne medan hon skrubbade mina små pattar, hahahaha. Såååå pinsamt! Hon bara: "Relax madame". När jag äntligen är klar med skrubbandet leder hon in mig i ett rum där oljemassagen ska ske. Jag var relativt nöjd och avslappnad - jag visste ju nu att även hon skulle massera mig, inte så pinsamt med andra ord, hon hade ju redan sett allt. Medan jag ligger på britshelvetet kommer en KILLE in, en tunisisk man som är i min ålder - ganska snygg dessutom. Jag vill bara sjunka genom marken! Där ligger jag med smink i hela fejan (tanten sprutade ju vatten över hela mig), och ett par schletna bikinitrosor och flashar mig! Han hälsar på mig och börjar massera BENEN! Jag höll bokstavligen på att sjunka genom marken av mig själv, samtidigt som jag var stel som en jävla pinne. Efter ett tag börjar han prata lite smått med mig, vad jag heter, hur gammal jag är osv osv. Det var så fruktansvärt pinsamt, kunde inte alls slappna av. När han har masserat baksidan av mina ben börjar han med ryggen, och innan det drar han ner bikinitrosorna ner över hela röven! Nu ligger jag alltså och flashar ALLT... började fan nästan gråta, hahaha. Han frågar om det är bekvämt och vafan skulle jag säga? "Skynda på bara!" Han liksom masserar min röv VÄLDIGT noga och efter ett tag känner jag någon sorts uppgivenhet och tänker "Jaja, massera du på om du tycker att min röv är så jävvla god att massera". Fuck. Jag var mest rädd att jag skulle visa mer intima delar när han liksom PRESSADE röven, hahaha. Väl klar med baksidan ber han mig VÄNDA på mig. Aldrig i livet. Ge mig handduken för fan. Så han gav mig handduken och jag gör allt för att vända på mig så smidigt som möjligt, och INTE flasha mer än nödvändigt. Jaja, i det stora hela var hammam INGEN höjdarupplevelse.
Det andra hände under vår andra vecka, och vi skulle åka till huvudstaden Tunis, tiiiiidigt på morgonen. Jag hade precis fått min mens och var sådär gött fräsch som man är då. På stationen i Sousse känner jag att jag MÅSTE byta tampong, annars kommer en olycka ske på tåget. Lite längre bort ser vi skyltar som leder in till någon sorts toalett. Jag går in och ser en gammal, liiiiten tant som städar toaletterna (såhär var det ÖVERALLT på offentliga toaletter, tanter som "städade" toaletterna för att få lite dricks). Hon fattade i alla fall ingen engelska för när jag frågade om det fanns toalettpapper så ger hon mig en vattenflaska?!?! Ah, vafan, tänkte jag, jag får klara mig utan. Jag får pissa någon annanstans, huvudsaken är att jag får byta den där förbannade tampongen nu. Said and done. När jag spolar fungerar inte spolfanskapet utan det börjar spruta vatten i mitt ansikte istället?! Inte toalettvatten dock, hahaha. Vetifaan vart det vattnet kom ifrån. Jag tar ett snabbt beslut om att SPRINGA ut från toaletten för att hon inte ska hinna se vad jag har gjort. I toaletten låg ju för fan min gamla tampong, hahahaha. Jag springer ut till Dan som står och väntar. Tanten uppmärksammar detta och ropar "Madame!" efter mig. Hon vill ha dricks. Jag har inga pengar på mig. Jag springer vidare. När jag kommer till Dan känner jag mig helt uppriven. Tanten kommer komma och skälla på mig - på arabiska! I 10 jävla minuter står jag och väntar på det förbannade tåget som aldrig kommer. Tanten går runt på station och det känns som att hon bevakar mig, jag blir helt sjukt paranoid. Börjar tänka att det är olagligt att kasta tamponger i offentliga toaletter, varpå en VAKT kommer. Nu är jag slut. De kommer haffa mig. Jag kommer inte kunna säga någonting - jag pratar varken franska eller arabiska. Dan bara skrattar åt mig. Till slut kommer i alla fall tåget, och jag känner en stor lättnad. Men stackars tant, hahaha. Väl i Tunis gör jag bort mig IGEN och sätter mig och käkar bröd på öppen gata - när det är RAMADAN! Folk tittar snett på mig och jag fattar ingenting. För att visa respekt ska man varken dricka eller äta på öppen gata under ramadan. Men hur lätt är det att komma ihåg? En annan är ju van vid att man får äta och dricka när helst man känner för't.
Jaha. Överlag var det en underbar resa. Det bästa av allt var när vi red ut på några drogade(?) dromedarer rätt ut i saharas öken och upplevde solnedgången! Vilken sand, vilket ögonblick. Jag var någon annanstans. Bäst var också alla bufféer (haha) där vi åt oss proppmätta och blev feta(re)!
Nä, nu måste jag aktivera mig. Denna jävla dator tar alldeles för mycket av min tid.
So long!
En överraskande nyhet
Sällan har jag varit såhär jävla full av glädje! Om mindre än en månad kommer självaste Eric Martin till Drammen i Norge, och jag ska.. MÅSTE.. dit! Jag känner på mig att det kommer att bli underbart. Troligtvis är han lika bra, sexig, gudomlig och innerlig som man ser att han är i alla musikvideos och liknande :-P
En vanlig söndagsmorgon
Efter resan har jag svårt att komma in i en bra dygnsrytm igen och mestadels är jag trött som en överkörd grävling. Inatt hade jag otroligt svårt att somna. Uppenbarligen gick det efter ett tag, efter en massa funderande. Jag hoppades att jag inte skulle glömma bort det jag funderade på och jag tror att jag lyckades bevara dessa tankar i mitt minne.
Jag kom att tänka på vad olika människor lär en. Hittills, i mitt 25-åriga liv, har det varit en del avslutade kapitel med människor som har påverkat mig på ett eller annat sätt. Det här är något som sträcker sig över ungefär 10 år. Det började med andra ord när jag var 15, och jag kan dra mig till minnes alla människor som har satt ett spår i mig. På så jävla olika sätt.
Du lärde mig att tvivla på mig själv, till den grad att jag lika gärna hade kunnat vara skiten folk trampar på på gatorna. Jag lärde mig av dig att inte stå upp för mig själv. Jag antar att Du kände dig mycket bra av detta.
Sen så kom Du. Du lärde mig att älska, besinningslöst och helt ärligt. Du lagade varje del av mitt hjärta, satte tillbaka det på precis rätt plats och vårdade det så ömt att jag fick ont i hela kroppen av kärlek. Du lärde mig att kärlek existerar.
Du lärde mig uppriktighet och till min förvirrade sinnesvärld gav du stabilitet och ordning igen. Att jag inte kunde ge detsamma tillbaka var dock ett faktum.
Efter ett tag kom en kärlek jag inte kunde besvara. När du sade att du älskade mig hade jag övertaget, jag var den starka. Jag älskade ju inte. Jag var inte svag. Du lärde mig att det finns fina människor som gör saker för andra. Du erbjöd trygghet, men jag var fortfarande på flykt...
När Du sen kom var jag så uppfylld av att behöva ge av all den kärlek som jag hade samlat på mig genom åren. Inom mig. Jag fick betala mitt pris av tidigare beteende och fick ej det tillbaka, det som jag hade önskat. Kanske ville jag inte ens ha Dig, kanske var jag bara kär i kärleken. Du lärde mig om världen, trots att Du egentligen vet så lite själv. Du fick mig att öppna ögonen och få en helt ny självinsikt. På gott och ont. Du lärde mig att bli cynisk.
Någonstans på vägen slutade jag vara på flykt, någonstans på vägen slutade jag att tycka illa om mig själv. Något eller någon fick mig att älska mig själv till slut. När det hände, eller vem som lärde mig det, det kommer jag aldrig att veta. Jag vet i alla fall att jag inte längre har någonting som helst till övers för någonting annat än kärlek. Något annat står jag inte ut med.
Jag citerar Jon Bon Jovi i en av mina favoritlåtar av honom (Jaaa, jag gillar honom, har alltid gjort och kommer alltid att göra):
"You think you know me just because you know my name
You think you see me 'cause you've seen every line on my face
You want to want me just beacause I say that I want you
But does it matter if anything I'm saying is the truth
You need somebody, somebody to hold on to
But this ain't the movies and we ain't heroes"
Sist, men absolut inte minst, kom Du. Jag vet inte ännu vad Du har lärt mig. Möjligen har jag lärt mig mer om mig själv. Med Dig har jag velat ta steg i livet som jag aldrig tidigare har reflekterat över. Resten är en blank yta som bara väntar på att bli ifylld. Jag väntar ihärdigt. Kanske förgäves, kanske för något syfte som kan komma att tillskrivas som något bra som är värt att kämpa för. Vart är mitt facit?
Mitt i allt detta har jag mååånga gånger funderat över meningslösheten/meningsfullheten i att vara två. Varför vill jag dela mitt liv med en annan människa? Har någon mer ställt sig den frågan på allvar? Inte bara för att "det ska vara så". Jag har kommit fram till att jag vill ha en livskamrat. Ensam är inte stark längre. Det finns någon där ute som kan komplettera mig i livet, och således vara min livskamrat. Det är större än allting annat. Jag hade kunnat skriva en lång uppsats om vad en livskamrat kan komma att betyda för mig, men jag orkar inte gå in på det här. I vilket fall som helst så för även detta med sig svårigheter, svårigheter som man tillsammans övervinner om det är menat att vara. Sen är det ju dumt att vara naiv . . .
Jag kom att tänka på vad olika människor lär en. Hittills, i mitt 25-åriga liv, har det varit en del avslutade kapitel med människor som har påverkat mig på ett eller annat sätt. Det här är något som sträcker sig över ungefär 10 år. Det började med andra ord när jag var 15, och jag kan dra mig till minnes alla människor som har satt ett spår i mig. På så jävla olika sätt.
Du lärde mig att tvivla på mig själv, till den grad att jag lika gärna hade kunnat vara skiten folk trampar på på gatorna. Jag lärde mig av dig att inte stå upp för mig själv. Jag antar att Du kände dig mycket bra av detta.
Sen så kom Du. Du lärde mig att älska, besinningslöst och helt ärligt. Du lagade varje del av mitt hjärta, satte tillbaka det på precis rätt plats och vårdade det så ömt att jag fick ont i hela kroppen av kärlek. Du lärde mig att kärlek existerar.
Du lärde mig uppriktighet och till min förvirrade sinnesvärld gav du stabilitet och ordning igen. Att jag inte kunde ge detsamma tillbaka var dock ett faktum.
Efter ett tag kom en kärlek jag inte kunde besvara. När du sade att du älskade mig hade jag övertaget, jag var den starka. Jag älskade ju inte. Jag var inte svag. Du lärde mig att det finns fina människor som gör saker för andra. Du erbjöd trygghet, men jag var fortfarande på flykt...
När Du sen kom var jag så uppfylld av att behöva ge av all den kärlek som jag hade samlat på mig genom åren. Inom mig. Jag fick betala mitt pris av tidigare beteende och fick ej det tillbaka, det som jag hade önskat. Kanske ville jag inte ens ha Dig, kanske var jag bara kär i kärleken. Du lärde mig om världen, trots att Du egentligen vet så lite själv. Du fick mig att öppna ögonen och få en helt ny självinsikt. På gott och ont. Du lärde mig att bli cynisk.
Någonstans på vägen slutade jag vara på flykt, någonstans på vägen slutade jag att tycka illa om mig själv. Något eller någon fick mig att älska mig själv till slut. När det hände, eller vem som lärde mig det, det kommer jag aldrig att veta. Jag vet i alla fall att jag inte längre har någonting som helst till övers för någonting annat än kärlek. Något annat står jag inte ut med.
Jag citerar Jon Bon Jovi i en av mina favoritlåtar av honom (Jaaa, jag gillar honom, har alltid gjort och kommer alltid att göra):
"You think you know me just because you know my name
You think you see me 'cause you've seen every line on my face
You want to want me just beacause I say that I want you
But does it matter if anything I'm saying is the truth
You need somebody, somebody to hold on to
But this ain't the movies and we ain't heroes"
Sist, men absolut inte minst, kom Du. Jag vet inte ännu vad Du har lärt mig. Möjligen har jag lärt mig mer om mig själv. Med Dig har jag velat ta steg i livet som jag aldrig tidigare har reflekterat över. Resten är en blank yta som bara väntar på att bli ifylld. Jag väntar ihärdigt. Kanske förgäves, kanske för något syfte som kan komma att tillskrivas som något bra som är värt att kämpa för. Vart är mitt facit?
Mitt i allt detta har jag mååånga gånger funderat över meningslösheten/meningsfullheten i att vara två. Varför vill jag dela mitt liv med en annan människa? Har någon mer ställt sig den frågan på allvar? Inte bara för att "det ska vara så". Jag har kommit fram till att jag vill ha en livskamrat. Ensam är inte stark längre. Det finns någon där ute som kan komplettera mig i livet, och således vara min livskamrat. Det är större än allting annat. Jag hade kunnat skriva en lång uppsats om vad en livskamrat kan komma att betyda för mig, men jag orkar inte gå in på det här. I vilket fall som helst så för även detta med sig svårigheter, svårigheter som man tillsammans övervinner om det är menat att vara. Sen är det ju dumt att vara naiv . . .
Snart så
Om tre dagar tänker jag försvinna från mitt liv. I två veckor kommer jag och min bättre hälft befinna oss nere i nordligaste Afrika. Jag tänker inte ägna en tanke åt studier, jag tänker inte ägna en tanke åt asjobbiga tankar som frambringar den välkända ångesten, jag tänker fan inte göra ett skit förutom att bara ha det gött. Jag tänker glömma bort mitt tråkiga liv här i Sverige. Ja, det är just det jag har just nu - ett tråkigt liv. Vad skulle kunna göra det roligare då? Tja, säg det... jag själv? Antagligen är det så. Men jag känner mig inte stark nog. Inte just nu.
När jag är tillsammans med någon är jag inte stark. Jag är precis som klyschan påstår - ensam är stark. Jag har inte kraft nog att leva i mig själv, all tankeverksamhet och energi går åt till annat när jag är tillsammans med någon. "Vågar jag satsa på det här?" "Tänk om jag inte är bra nog?" "Hur ska jag kunna ge någon annan ett bra liv?" Jaha, tänker ni. Var ensam då för fan! Nja, det finns ett liiiitet, litet problem där! Jag är nämligen tillsammans med en människa som jag inte kan tänka mig att vara utan. Jag har till största delen av mitt liv varit emotionellt ensam, jag har klarat upp svåra saker själv (om man bortser från min mamma och pappa). Någon annan har inte fått tillträde. Jag har drömt drömmar om saker som jag har varit säker på att jag aldrig skulle få uppleva. Emellertid har jag sett vänner och bekanta bli sambos, få barn, vara lyckliga. Men jag, jag har hållt allt sådant på avstånd. Fokuserat på mig själv alldeles för mycket, vilket har lett till att jag tyvärr kan bli en stor jävla egoist emellanåt.
Frågan jag ofta ställer mig är om jag verkligen är menad till att leva med någon vid min sida? Jag vet människor som har gjort valet att alltid vara ensamma. Är dem som mig? Jag undrar hur de tänker. Å andra sidan känner jag i hjärtat att jag inte vill vara ensam. Du, och bara Du... Du berör mig på ett sätt som skrämmer mig. Kommer kärleken jag känner att föra mig rakt ner i helvetet igen? Om jag ger efter, är jag då naiv och blåögd som tror att någonting skulle vara äkta i mitt liv? Kommer det sitta en fågel på min axel och gapflabba åt mig? "HAH! Trodde du verkligen det där? Vilken idiot du är!" Jag vet inte om jag orkar ta reda på svaret.
Jag tänker mycket på framtiden, hur jag vill att den ska vara. Om jag kan få den att vara precis så som jag vill att den ska vara. Det är ganska löjliga tankar som florerar i min skalle. Hur jag skulle vilja vara. Vad jag skulle få. Hur ska man lyckas uppnå allt man vill? Jag är rädd för att det inte skulle bli så som jag tänker mig. Jag vill vara en människa som är öppensinnad och vänlig, social och intelligent. Jag vill inte vara/bli en människa med massa förutfattade meningar om livet, jag vill inte bli en inskränkt fåne som sitter och klagar på mitt liv och hur det blev (hmm, lite motsägelsefullt där, jag vet). Jag skulle vilja ha en man i mitt liv som vill samma saker som mig. Jag vill att vi ska veta hur man lever. Jag skulle inte ha något emot att skaffa många barn och ha en stooor mysig familj som håller ihop i vått och torrt. (Man kan väl få drömma??) Jag vill ha ett öppet hem där folk känner sig välkomna, jag vill vara mamman som bakar bullar och bjuder på fika. Jag vill vara personen som finns där, (nästan) alltid positiv och en frisk fläkt i tillvaron. Jag vill att alla jag tycker om ska känna sig älskade och värdefulla som människor. Det finns en anledning till att just Du finns på denna jord. Jag vill bli en mamma som packar goda matsäckar till barnens friluftsdag. Kanske läser vi böcker för varandra på kvällarna? Mitt framtida yrke ska inte vara mitt liv, men jag vill trivas, känna att just jag gör nytta.
Om man inte vågar tro på sig själv så kan man väl lika gärna gå och gräva ner sig någonstans.
Kärlek /J
När jag är tillsammans med någon är jag inte stark. Jag är precis som klyschan påstår - ensam är stark. Jag har inte kraft nog att leva i mig själv, all tankeverksamhet och energi går åt till annat när jag är tillsammans med någon. "Vågar jag satsa på det här?" "Tänk om jag inte är bra nog?" "Hur ska jag kunna ge någon annan ett bra liv?" Jaha, tänker ni. Var ensam då för fan! Nja, det finns ett liiiitet, litet problem där! Jag är nämligen tillsammans med en människa som jag inte kan tänka mig att vara utan. Jag har till största delen av mitt liv varit emotionellt ensam, jag har klarat upp svåra saker själv (om man bortser från min mamma och pappa). Någon annan har inte fått tillträde. Jag har drömt drömmar om saker som jag har varit säker på att jag aldrig skulle få uppleva. Emellertid har jag sett vänner och bekanta bli sambos, få barn, vara lyckliga. Men jag, jag har hållt allt sådant på avstånd. Fokuserat på mig själv alldeles för mycket, vilket har lett till att jag tyvärr kan bli en stor jävla egoist emellanåt.
Frågan jag ofta ställer mig är om jag verkligen är menad till att leva med någon vid min sida? Jag vet människor som har gjort valet att alltid vara ensamma. Är dem som mig? Jag undrar hur de tänker. Å andra sidan känner jag i hjärtat att jag inte vill vara ensam. Du, och bara Du... Du berör mig på ett sätt som skrämmer mig. Kommer kärleken jag känner att föra mig rakt ner i helvetet igen? Om jag ger efter, är jag då naiv och blåögd som tror att någonting skulle vara äkta i mitt liv? Kommer det sitta en fågel på min axel och gapflabba åt mig? "HAH! Trodde du verkligen det där? Vilken idiot du är!" Jag vet inte om jag orkar ta reda på svaret.
Jag tänker mycket på framtiden, hur jag vill att den ska vara. Om jag kan få den att vara precis så som jag vill att den ska vara. Det är ganska löjliga tankar som florerar i min skalle. Hur jag skulle vilja vara. Vad jag skulle få. Hur ska man lyckas uppnå allt man vill? Jag är rädd för att det inte skulle bli så som jag tänker mig. Jag vill vara en människa som är öppensinnad och vänlig, social och intelligent. Jag vill inte vara/bli en människa med massa förutfattade meningar om livet, jag vill inte bli en inskränkt fåne som sitter och klagar på mitt liv och hur det blev (hmm, lite motsägelsefullt där, jag vet). Jag skulle vilja ha en man i mitt liv som vill samma saker som mig. Jag vill att vi ska veta hur man lever. Jag skulle inte ha något emot att skaffa många barn och ha en stooor mysig familj som håller ihop i vått och torrt. (Man kan väl få drömma??) Jag vill ha ett öppet hem där folk känner sig välkomna, jag vill vara mamman som bakar bullar och bjuder på fika. Jag vill vara personen som finns där, (nästan) alltid positiv och en frisk fläkt i tillvaron. Jag vill att alla jag tycker om ska känna sig älskade och värdefulla som människor. Det finns en anledning till att just Du finns på denna jord. Jag vill bli en mamma som packar goda matsäckar till barnens friluftsdag. Kanske läser vi böcker för varandra på kvällarna? Mitt framtida yrke ska inte vara mitt liv, men jag vill trivas, känna att just jag gör nytta.
Om man inte vågar tro på sig själv så kan man väl lika gärna gå och gräva ner sig någonstans.
Kärlek /J
