En vanlig söndagsmorgon
Efter resan har jag svårt att komma in i en bra dygnsrytm igen och mestadels är jag trött som en överkörd grävling. Inatt hade jag otroligt svårt att somna. Uppenbarligen gick det efter ett tag, efter en massa funderande. Jag hoppades att jag inte skulle glömma bort det jag funderade på och jag tror att jag lyckades bevara dessa tankar i mitt minne.
Jag kom att tänka på vad olika människor lär en. Hittills, i mitt 25-åriga liv, har det varit en del avslutade kapitel med människor som har påverkat mig på ett eller annat sätt. Det här är något som sträcker sig över ungefär 10 år. Det började med andra ord när jag var 15, och jag kan dra mig till minnes alla människor som har satt ett spår i mig. På så jävla olika sätt.
Du lärde mig att tvivla på mig själv, till den grad att jag lika gärna hade kunnat vara skiten folk trampar på på gatorna. Jag lärde mig av dig att inte stå upp för mig själv. Jag antar att Du kände dig mycket bra av detta.
Sen så kom Du. Du lärde mig att älska, besinningslöst och helt ärligt. Du lagade varje del av mitt hjärta, satte tillbaka det på precis rätt plats och vårdade det så ömt att jag fick ont i hela kroppen av kärlek. Du lärde mig att kärlek existerar.
Du lärde mig uppriktighet och till min förvirrade sinnesvärld gav du stabilitet och ordning igen. Att jag inte kunde ge detsamma tillbaka var dock ett faktum.
Efter ett tag kom en kärlek jag inte kunde besvara. När du sade att du älskade mig hade jag övertaget, jag var den starka. Jag älskade ju inte. Jag var inte svag. Du lärde mig att det finns fina människor som gör saker för andra. Du erbjöd trygghet, men jag var fortfarande på flykt...
När Du sen kom var jag så uppfylld av att behöva ge av all den kärlek som jag hade samlat på mig genom åren. Inom mig. Jag fick betala mitt pris av tidigare beteende och fick ej det tillbaka, det som jag hade önskat. Kanske ville jag inte ens ha Dig, kanske var jag bara kär i kärleken. Du lärde mig om världen, trots att Du egentligen vet så lite själv. Du fick mig att öppna ögonen och få en helt ny självinsikt. På gott och ont. Du lärde mig att bli cynisk.
Någonstans på vägen slutade jag vara på flykt, någonstans på vägen slutade jag att tycka illa om mig själv. Något eller någon fick mig att älska mig själv till slut. När det hände, eller vem som lärde mig det, det kommer jag aldrig att veta. Jag vet i alla fall att jag inte längre har någonting som helst till övers för någonting annat än kärlek. Något annat står jag inte ut med.
Jag citerar Jon Bon Jovi i en av mina favoritlåtar av honom (Jaaa, jag gillar honom, har alltid gjort och kommer alltid att göra):
"You think you know me just because you know my name
You think you see me 'cause you've seen every line on my face
You want to want me just beacause I say that I want you
But does it matter if anything I'm saying is the truth
You need somebody, somebody to hold on to
But this ain't the movies and we ain't heroes"
Sist, men absolut inte minst, kom Du. Jag vet inte ännu vad Du har lärt mig. Möjligen har jag lärt mig mer om mig själv. Med Dig har jag velat ta steg i livet som jag aldrig tidigare har reflekterat över. Resten är en blank yta som bara väntar på att bli ifylld. Jag väntar ihärdigt. Kanske förgäves, kanske för något syfte som kan komma att tillskrivas som något bra som är värt att kämpa för. Vart är mitt facit?
Mitt i allt detta har jag mååånga gånger funderat över meningslösheten/meningsfullheten i att vara två. Varför vill jag dela mitt liv med en annan människa? Har någon mer ställt sig den frågan på allvar? Inte bara för att "det ska vara så". Jag har kommit fram till att jag vill ha en livskamrat. Ensam är inte stark längre. Det finns någon där ute som kan komplettera mig i livet, och således vara min livskamrat. Det är större än allting annat. Jag hade kunnat skriva en lång uppsats om vad en livskamrat kan komma att betyda för mig, men jag orkar inte gå in på det här. I vilket fall som helst så för även detta med sig svårigheter, svårigheter som man tillsammans övervinner om det är menat att vara. Sen är det ju dumt att vara naiv . . .
Jag kom att tänka på vad olika människor lär en. Hittills, i mitt 25-åriga liv, har det varit en del avslutade kapitel med människor som har påverkat mig på ett eller annat sätt. Det här är något som sträcker sig över ungefär 10 år. Det började med andra ord när jag var 15, och jag kan dra mig till minnes alla människor som har satt ett spår i mig. På så jävla olika sätt.
Du lärde mig att tvivla på mig själv, till den grad att jag lika gärna hade kunnat vara skiten folk trampar på på gatorna. Jag lärde mig av dig att inte stå upp för mig själv. Jag antar att Du kände dig mycket bra av detta.
Sen så kom Du. Du lärde mig att älska, besinningslöst och helt ärligt. Du lagade varje del av mitt hjärta, satte tillbaka det på precis rätt plats och vårdade det så ömt att jag fick ont i hela kroppen av kärlek. Du lärde mig att kärlek existerar.
Du lärde mig uppriktighet och till min förvirrade sinnesvärld gav du stabilitet och ordning igen. Att jag inte kunde ge detsamma tillbaka var dock ett faktum.
Efter ett tag kom en kärlek jag inte kunde besvara. När du sade att du älskade mig hade jag övertaget, jag var den starka. Jag älskade ju inte. Jag var inte svag. Du lärde mig att det finns fina människor som gör saker för andra. Du erbjöd trygghet, men jag var fortfarande på flykt...
När Du sen kom var jag så uppfylld av att behöva ge av all den kärlek som jag hade samlat på mig genom åren. Inom mig. Jag fick betala mitt pris av tidigare beteende och fick ej det tillbaka, det som jag hade önskat. Kanske ville jag inte ens ha Dig, kanske var jag bara kär i kärleken. Du lärde mig om världen, trots att Du egentligen vet så lite själv. Du fick mig att öppna ögonen och få en helt ny självinsikt. På gott och ont. Du lärde mig att bli cynisk.
Någonstans på vägen slutade jag vara på flykt, någonstans på vägen slutade jag att tycka illa om mig själv. Något eller någon fick mig att älska mig själv till slut. När det hände, eller vem som lärde mig det, det kommer jag aldrig att veta. Jag vet i alla fall att jag inte längre har någonting som helst till övers för någonting annat än kärlek. Något annat står jag inte ut med.
Jag citerar Jon Bon Jovi i en av mina favoritlåtar av honom (Jaaa, jag gillar honom, har alltid gjort och kommer alltid att göra):
"You think you know me just because you know my name
You think you see me 'cause you've seen every line on my face
You want to want me just beacause I say that I want you
But does it matter if anything I'm saying is the truth
You need somebody, somebody to hold on to
But this ain't the movies and we ain't heroes"
Sist, men absolut inte minst, kom Du. Jag vet inte ännu vad Du har lärt mig. Möjligen har jag lärt mig mer om mig själv. Med Dig har jag velat ta steg i livet som jag aldrig tidigare har reflekterat över. Resten är en blank yta som bara väntar på att bli ifylld. Jag väntar ihärdigt. Kanske förgäves, kanske för något syfte som kan komma att tillskrivas som något bra som är värt att kämpa för. Vart är mitt facit?
Mitt i allt detta har jag mååånga gånger funderat över meningslösheten/meningsfullheten i att vara två. Varför vill jag dela mitt liv med en annan människa? Har någon mer ställt sig den frågan på allvar? Inte bara för att "det ska vara så". Jag har kommit fram till att jag vill ha en livskamrat. Ensam är inte stark längre. Det finns någon där ute som kan komplettera mig i livet, och således vara min livskamrat. Det är större än allting annat. Jag hade kunnat skriva en lång uppsats om vad en livskamrat kan komma att betyda för mig, men jag orkar inte gå in på det här. I vilket fall som helst så för även detta med sig svårigheter, svårigheter som man tillsammans övervinner om det är menat att vara. Sen är det ju dumt att vara naiv . . .
Kommentarer
Trackback
