yeenie

Om tre dagar tänker jag försvinna från mitt liv. I två veckor kommer jag och min bättre hälft befinna oss nere i nordligaste Afrika. Jag tänker inte ägna en tanke åt studier, jag tänker inte ägna en tanke åt asjobbiga tankar som frambringar den välkända ångesten, jag tänker fan inte göra ett skit förutom att bara ha det gött. Jag tänker glömma bort mitt tråkiga liv här i Sverige. Ja, det är just det jag har just nu - ett tråkigt liv. Vad skulle kunna göra det roligare då? Tja, säg det... jag själv? Antagligen är det så. Men jag känner mig inte stark nog. Inte just nu.

När jag är tillsammans med någon är jag inte stark. Jag är precis som klyschan påstår - ensam är stark. Jag har inte kraft nog att leva i mig själv, all tankeverksamhet och energi går åt till annat när jag är tillsammans med någon. "Vågar jag satsa på det här?" "Tänk om jag inte är bra nog?" "Hur ska jag kunna ge någon annan ett bra liv?" Jaha, tänker ni. Var ensam då för fan! Nja, det finns ett liiiitet, litet problem där! Jag är nämligen tillsammans med en människa som jag inte kan tänka mig att vara utan. Jag har till största delen av mitt liv varit emotionellt ensam, jag har klarat upp svåra saker själv (om man bortser från min mamma och pappa). Någon annan har inte fått tillträde. Jag har drömt drömmar om saker som jag har varit säker på att jag aldrig skulle få uppleva. Emellertid har jag sett vänner och bekanta bli sambos, få barn, vara lyckliga. Men jag, jag har hållt allt sådant på avstånd. Fokuserat på mig själv alldeles för mycket, vilket har lett till att jag tyvärr kan bli en stor jävla egoist emellanåt.

Frågan jag ofta ställer mig är om jag verkligen är menad till att leva med någon vid min sida? Jag vet människor som har gjort valet att alltid vara ensamma. Är dem som mig? Jag undrar hur de tänker. Å andra sidan känner jag i hjärtat att jag inte vill vara ensam. Du, och bara Du... Du berör mig på ett sätt som skrämmer mig. Kommer kärleken jag känner att föra mig rakt ner i helvetet igen? Om jag ger efter, är jag då naiv och blåögd som tror att någonting skulle vara äkta i mitt liv? Kommer det sitta en fågel på min axel och gapflabba åt mig? "HAH! Trodde du verkligen det där? Vilken idiot du är!" Jag vet inte om jag orkar ta reda på svaret.

Jag tänker mycket på framtiden, hur jag vill att den ska vara. Om jag kan få den att vara precis så som jag vill att den ska vara. Det är ganska löjliga tankar som florerar i min skalle. Hur jag skulle vilja vara. Vad jag skulle få. Hur ska man lyckas uppnå allt man vill? Jag är rädd för att det inte skulle bli så som jag tänker mig. Jag vill vara en människa som är öppensinnad och vänlig, social och intelligent. Jag vill inte vara/bli en människa med massa förutfattade meningar om livet, jag vill inte bli en inskränkt fåne som sitter och klagar på mitt liv och hur det blev (hmm, lite motsägelsefullt där, jag vet). Jag skulle vilja ha en man i mitt liv som vill samma saker som mig. Jag vill att vi ska veta hur man lever. Jag skulle inte ha något emot att skaffa många barn och ha en stooor mysig familj som håller ihop i vått och torrt. (Man kan väl få drömma??) Jag vill ha ett öppet hem där folk känner sig välkomna, jag vill vara mamman som bakar bullar och bjuder på fika. Jag vill vara personen som finns där, (nästan) alltid positiv och en frisk fläkt i tillvaron. Jag vill att alla jag tycker om ska känna sig älskade och värdefulla som människor. Det finns en anledning till att just Du finns på denna jord. Jag vill bli en mamma som packar goda matsäckar till barnens friluftsdag. Kanske läser vi böcker för varandra på kvällarna? Mitt framtida yrke ska inte vara mitt liv, men jag vill trivas, känna att just jag gör nytta.

Om man inte vågar tro på sig själv så kan man väl lika gärna gå och gräva ner sig någonstans.

Kärlek /J