yeenie

Idag köpte jag brallor som inte smiter åt kring magen, GISSA om det var skönt! Magen har svällt upp likt en ballong på bara ett par dagar tycker jag. Så nu var jag helt enkelt tvungen. Mammabyxor. Det känns ju sådär alltså, men vad gör man??

Dessutom är jag irriterad som FÅ idag, jag behöver verkligen avreagera mig på något/någon. En promenad kanske skulle hjälpa men jag orkar inte. Jag vill bara sitta och gnälla idag!!! Till min förtjusning insåg jag nyss att uppgiften om skönlitteratur inte ska vara inne förrän om några veckor :-) Om några veckor ja, om ungefär två veckor är det dags för ultraljud på sjukhuset - då är jag nästan halvvägs in i graviditeten. Det känns helt sjukt, men tusan vad jag längtar efter att få se vår bebis...

Jag funderar på om man kanske skulle åka iväg till en mataffär och köpa massa goda grejer att trycka i sig? Några grapefrukter och ett par apelsiner, kanske en och annan glass? Ja, jag gör det nu.

So long

Förresten, ett litet tillägg. På väg hem från stan idag ser jag fem ungdomar stå och röka utanför Matteusskolan här bredvid mig. De såg så himla små ut. Jag hade god lust att gå fram till dem och rycka cigaretten ur mungipan och trampa HÅRT på den.

Inatt hade jag världens underbaraste dröm. Jag drömde att jag var tillsammans med självaste Michael Scofield ;) "Vem är det?" kanske någon undrar. Meen för fasen, det är ju han i Prison Break! I drömmen var han precis lika smart och snygg som han är i serien. Underbart!

Precis efter att jag hade skrivit det där var jag tvungen att springa på toa och spy upp min frukost. Tack för den. Jag har inte spytt på flera veckor. Jag vet inte om jag är på väg att bli sjuk eller om det är bebis som spökar? Igår kände jag mig också dålig... lite sådär feberfrossig och trött.

Nä, det här blev ett jäkligt tråkigt och kort inlägg, jag ville mest bara skriva om min fantastiska dröm :-D Haha.

Man ska passa på att sova massor innan man får barn. Visst, tiden finns. Jag behöver inte gå upp tidigt någon dag i veckan eftersom alla föreläsningar ligger på eftermiddagen. Men jag har aldrig någonsin sovit såhär dåligt. Jag måste gå upp på natten och kissa, jag drömmer mardrömmar och andra totalt sinnessjuka drömmar, magen värker plus att halsen är torr som fnöske och näsan täppt. Jag har alltså inte sovit en hel god natts sömn på ganska länge nu. Inte konstigt att det känns som om huvudet inte riktigt hänger med. Det logiska tänkandet är som bortblåst. Det analytiska tänkandet existerar knappt. Vad rör sig då i min hjärna? Jag vill bara ha lugn och ro i den. Inte nog med att livet är ställt på sin spets, därtill känner jag mig tjock, ful, glåmig och allmänt TRÅKIG. Jag vill också vara färgglad och sådär sprudlande. Nej, jag är en grå degklump.

Jag tackar ödmjukast för att jag har världens bästa kille. Det är helt otroligt hur någon kan förstå en så bra och inte döma snabbt när man ibland låter gå händelserna i förväg. Eller så låtsas han bara förstå ;-) Och egentligen tänker han: "Vilken jobbig jäkla människa..." Haha!

Okej, samtalsämnena i min blogg nu för tiden är ju rätt så... icke existerande? Antingen skriver jag om min knäppa skalle eller så skriver jag oerhört intressanta tankar om mitt framtida yrke. Ja, men jag är ju snart klar lärare! Jag vacklar fram och tillbaka; vill jag verkligen? Är det någon som har kommentar på det kommande lagförslaget om att polisen ska hämta elever som skolkar? Snälla någon. Ska poliserna vara med i klassrummet snart också? Stå och vakta elever som inte vill vara där?

Så nervös som jag var idag har jag nog aldrig varit i mitt liv. Denna dag har jag väntat på i många veckor! Idag var dagen då jag och D skulle få se vår lilla bebis som ligger i min mage och gör sig redo för livet utanför den. Varför var jag nervös? Jo, för jag har suttit och läst massa skräckhistorier på nätet om bebisar som dör, missfall etc etc. Inte helt oväntat hade jag förväntat mig det värsta, därav min oro. Det var ganska överväldigande att se att det var en liten i min mage som sprattlade runt som tusan, sparkade med benen och boxade med armarna. Hjärtat slog så fint och den såg så liten ut.. eller ja, den ÄR ju liten. Men ändå. Min bebis? Det klingar så främmande...

Såå. Ni som inte visste detta - det är inte så många som har vetat om, den här lille bebisen var inte planerad men nu blev det så och vi lever numera efter det. Det känns rätt skönt att ta ett års studieuppehåll och allt det där. Dessutom älskar jag verkligen D och jag skulle inte vilja ha någon annan, allting känns rätt och oavsett hur framtiden blir så vet jag att denna lille kommer att få det bra :-) Det är huvudsaken.

Nu ska jag förbereda inför morgondagen seminarium.

/Jenny