Upp och ner och fram och tillbaka
Tack Johanna för fin kommentar till mitt förra inlägg, blev glad! Jag hoppas också att vi kan hålla kontakten och liksom "följa" varandra genom livet trots att vi bor långt ifrån varandra.
Trodde inte det var någon som kikade in här längre. Men det kanske det är :) Hur som helst så är det j*vligt skönt att bara skriva. Bara låta orden flöda och huvuden bli mer och mer tömt av jobbiga och energikrävande tankar.
Hur som helst. Allting handlar ju inte om jobbiga saker heller. Mycket av allting i livet är ju bara helt sjukt underbart. Som att Linn ska bli storasyster i början av september, DET är någonting som känns helt fantastiskt. Jag (vi) vill ha ganska tätt mellan barnen och nu blir det två år emellan. Känns såå bra och det kommer bli superkul och superjobbigt!
Fortsättning följer. Nu middag.
Trodde inte det var någon som kikade in här längre. Men det kanske det är :) Hur som helst så är det j*vligt skönt att bara skriva. Bara låta orden flöda och huvuden bli mer och mer tömt av jobbiga och energikrävande tankar.
Hur som helst. Allting handlar ju inte om jobbiga saker heller. Mycket av allting i livet är ju bara helt sjukt underbart. Som att Linn ska bli storasyster i början av september, DET är någonting som känns helt fantastiskt. Jag (vi) vill ha ganska tätt mellan barnen och nu blir det två år emellan. Känns såå bra och det kommer bli superkul och superjobbigt!
Fortsättning följer. Nu middag.
Sisådär ett år senare...
Nu är det dags att börja skriva igen. Alldeles för mycket i skallen ställer till det. Igen. Måste få ut det, måste försöka fundera över det jag lyckas skriva ner och få någon ordning. Just nu är det kaos. Mestadels handlar det om att jag har svårt att släppa taget, som vanligt. Varför har jag alltid så svårt att släppa taget? Jag lyckas alltid leva i det förgångna istället för här och nu. Tänker för mycket och lägger in alltför mycket värderingar i saker och ting.
Det handlar om flytten. Det har gått ungefär tre månader sen vi flyttade från Norrköping och jag känner stundtals att jag har gjort världens största misstag. Varför i hela friden flyttar jag tillbaka till min gamla hemstad som egentligen inte kan erbjuda mig ett skit? Förutom min familj och ett par gamla vänner som fortfarande bor kvar (eller också har flyttat tillbaka eller ska flytta tillbaka). Jag har vägt för- och nackdelar fram och tillbaka men kommer inte fram till någonting. Jag känner som så att jag får låta det gå ett par månader till, kanske fram till årsskiftet, tills jag bestämmer mig för hur jag egentligen känner. Vill ju bara känna mig hemma, trivas. Vill inte känna småstadssyndromet flåsa mig i nacken. Vill vara någorlunda anonym och kunna se folk dagligen utan att känna igen varenda kotte.
Måste förlika mig. Eller dra flyttlasset tillbaka till Östergötland. Men jag VILL ju egentligen inte bo i Östergötland. Jag vill bo nära Bohuslän och kusten, ha nära till Göteborg och allt. Men det är så långt till Norrköping, det är så långt till alla minnen och allt som har format mig till den person jag är idag. Känns som jag har flyttat ifrån mig själv. Funderar ständigt på vem jag är, vad jag vill och hur jag vill vara. Nä, jag får inga svar. Min hjärna har inga svar. Och det är där svaren står att finna.
Jag vill att Linn ska få en trygg uppväxt. Vill att hon ska växa upp och se att det finns massor av möjligheter i världen, men under uppväxtens gång kan det väl få vara lite tryggt och hej-vi-är-en-familj-som-bor-i-ett-område-med-bara-massa-andra-trevliga-barnfamiljer.
Har man något annat val? Livet känns så meningslöst och förutsägbart när det följs likt en mall precis som alla andra. Det KAN bara inte vara så förutbestämt, precis som om någon annan bestämmer mitt liv åt mig. Det är lätt att sitta och gnälla. Det kommer absolut att bli bra en vacker dag. När man finner sin plats, var det nu blir.
Det handlar om flytten. Det har gått ungefär tre månader sen vi flyttade från Norrköping och jag känner stundtals att jag har gjort världens största misstag. Varför i hela friden flyttar jag tillbaka till min gamla hemstad som egentligen inte kan erbjuda mig ett skit? Förutom min familj och ett par gamla vänner som fortfarande bor kvar (eller också har flyttat tillbaka eller ska flytta tillbaka). Jag har vägt för- och nackdelar fram och tillbaka men kommer inte fram till någonting. Jag känner som så att jag får låta det gå ett par månader till, kanske fram till årsskiftet, tills jag bestämmer mig för hur jag egentligen känner. Vill ju bara känna mig hemma, trivas. Vill inte känna småstadssyndromet flåsa mig i nacken. Vill vara någorlunda anonym och kunna se folk dagligen utan att känna igen varenda kotte.
Måste förlika mig. Eller dra flyttlasset tillbaka till Östergötland. Men jag VILL ju egentligen inte bo i Östergötland. Jag vill bo nära Bohuslän och kusten, ha nära till Göteborg och allt. Men det är så långt till Norrköping, det är så långt till alla minnen och allt som har format mig till den person jag är idag. Känns som jag har flyttat ifrån mig själv. Funderar ständigt på vem jag är, vad jag vill och hur jag vill vara. Nä, jag får inga svar. Min hjärna har inga svar. Och det är där svaren står att finna.
Jag vill att Linn ska få en trygg uppväxt. Vill att hon ska växa upp och se att det finns massor av möjligheter i världen, men under uppväxtens gång kan det väl få vara lite tryggt och hej-vi-är-en-familj-som-bor-i-ett-område-med-bara-massa-andra-trevliga-barnfamiljer.
Har man något annat val? Livet känns så meningslöst och förutsägbart när det följs likt en mall precis som alla andra. Det KAN bara inte vara så förutbestämt, precis som om någon annan bestämmer mitt liv åt mig. Det är lätt att sitta och gnälla. Det kommer absolut att bli bra en vacker dag. När man finner sin plats, var det nu blir.
