yeenie

Nu är hon här hos oss! En liiiten tjej blev det, 2750 gram och 48 centimeter.

Snabbresumé av förlossningen:
Förra söndagen, den 17/8 åkte vi in på eftermiddagen runt kl 16 pga värkar (som visserligen var oregelbundna men gjorde satans ont). Det visade sig att jag bara var öppen en centimeter så vi fick åka hem igen. Väl hemma låg jag i soffan och pustade mig igenom varje värk, de blev inte mer regelbundna. Jag lyckades få i mig lite mat och framåt 22 vill jag sova, jag tar en propavan som jag fick tidigare på sjukhuset i hopp om att kunna sova. Värkarna börjar göra ondare och ondare och till slut står jag inte ut mer! Jag går på toa för att kissa och då kommer slemproppen. Jag skriker till och börjar darra i hela kroppen, nu är det verkligen på G! Efter det ringer jag förlossningen och säger att jag tänker komma, jag står inte ut med att vara hemma mer nu.

Vi kommer in till förlossningen vid 22.30 eller något sådant, jag har fortfarande inte öppnat mig mer än en ynka centimeter men jag vägrar åka hem. Jag och Dan får ett rum och jag får lite morfin och bricanyl så att jag ska kunna sova. Jag somnar som en stock men vaknar runt 04 pga sjukt onda värkar. Jag får värmekuddar och akupunktur, jag och Dan ligger och flåsar oss igenom värkarna tillsammans. Någon gång vid 07 eller så får vi komma in på en förlossningssal, jag får även en ny barnmorska som ska ha hand om mig under dagen. Jag blev minst sagt förvånad när barnmorskan Åsa från tv-programmet "barnmorskorna" kommer in och berättar att det är hon som kommer att vara vår barnmorska. Jag sa inte att jag kände igen henne, det har hon säkert hört 1000 ggr förut. Hon var dock en helt UNDERBAR barnmorska som hjälpte mig framåt i förlossningsarbetet. Jag blev fasen lite kär i henne efteråt, hon var helt otrolig!!!

I alla fall. Framåt kl 9 måndagen den 18/8 går vattnet. Jag sitter på sängkanten mittemot Dan och känner hur det rinner ner på golvet, en jäkla pöl blev det. Sedan ställer jag mig upp för att gå och kissa och då nästan halkar jag omkring på det våta golvet. Någon timme senare tilltar värkarna och jag kräver lustgas, som sedan blev min bästa vän under resten av förlossningen :-) Den där lustgastuben satt bra kring min mun vill jag lova... Dock känner jag att det inte gör tillräckligt för min smärta, så jag väljer att få ryggbedövning. Massa folk springer in och ut och till slut kommer läkaren som sätter bedövningen. Himmelriket!!! Det gjorde fortfarande ont men på ett annat sätt nu, jag kunde andas mig igenom det onda. Jag öppnar mig mer och mer (allt känns som en dimma när jag tänker tillbaka på det), och vid kl 15.20 börjar jag få krystvärkar och jag krystar och krystar och klockan 15.35 kom hon ut så liten och fin :-) Min första tanke var "lever den??", men sedan hörde jag ett litet skrik och sedan fick jag henne på bröstet. Jag blödde inte mycket alls, inte heller sprack jag någonting! Så sammanfattningsvis var det en helt otroligt tuff upplevelse som jag aldrig kommer att glömma!

Nu är det bannemej bara två dagar kvar - hoppas jag. Jag känner mig lite tung i sinnet, men jag antar att det är normalt såhär i slutet. En bekant till mig fick en son igår och den nyheten gladde mig :-) En liten Alexander.

Guud, jag har så mycket tankar i skallen att jag skulle behöva sitta här och skriva i flera dagar i sträck. Kanske försöker jag plita ner allting jag har i huvudet inom en snar framtid.

Nu tänker jag dock inte skriva här förrän bebisen har kommit. Jag orkar inte.

Tack & hej

Idag har jag varit och käkat lunch samt varit på amningsinformation med några andra höggravida stackare som alla längtar efter våra små. På lunchen var det visserligen några mammor med också, med sina små bebisar. Det blir ju inte att man längtar mindre när man ser dessa små godingar. Jag fick även kommentarer om min mage idag, tydligen är den jättestor? Jag är ju "van" vid den nu, så jag tänker inte på att den är så stor som den tydligen är.

Guud vad jag längtar efter den lille nu, jag tror aldrig att jag har varit såhär spänd inför någonting någon gång! Visst har jag varit nervös och förväntansfull, men det här är en annan känsla som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Tänk hur man kan bry sig så mycket om någon man aldrig har träffat!

Nu ska jag laga mat sedan ska jag läsa ut en bok som jag började på häromdagen.

Det är lite intressant att folk är så himla olika. Är det tur eller inte? Jag vet inte. I och med att jag (vi) väntar barn har jag kommit i kontakt med ett flertal andra blivande föräldrar. Jag har stött på allt ifrån rökande gravida till riktigt tråkiga stereotypa hemmamammor.

Vissa tjejer verkar nöja sig med att deras karlar nästan inte tänker vara hemma med barnet alls? Min älskade D vill ha sina dagar av föräldraledigheten och jag vill lika mycket som han att han också ska vara hemma med den lille. Man är ju två föräldrar, inte sant? En del verkar dessutom resonera som så att de ändå är arbetslösa och deras killar har jobb så då fungerar det ju bättre att den arbetslösa mamman är hemma. Jag tycker att det är att underskatta och nästan nedvärdera sig själv som människa. Min uppgift här i livet är inte enbart att vara mamma. Jag vill och tänker ha ett jobb som jag trivs med och tycker är intressant. Jag vill också ha hobbys. Jag tänker inte stå och laga mat till mannen och barnen varje dag, bara för att jag råkar vara kvinna. Jag är så trött på alla tjejer som inte reflekterar över dessa saker. Fast å andra sidan så kanske DE är nöjda med situationen, och det är väl huvudsaken? Vem är jag att bestämma hur andra borde tänka och ha det?

Nej, en sak jag har lärt mig och hädanefter tänker leva efter är att den enda person här i världen man kan förändra är sig själv.